Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789186634650 |
Sidor | 336 |
Orginaltitel | Aristotle and Dante discover the secrets of the universe |
Översättare | Emö Malmberg |
Först utgiven | 2012 |
Aristotle och Dante. Klart Ari blir full i skratt när killen som precis erbjudit sig att lära honom simma presenterar sig som Dante. Vilket par. Inte desto mindre blir de just det, oskiljaktiga bästa vänner, sedan den där dagen vid poolen när de är femton år. Bästa vänner – och kanske något mer?
Båda kommer de från skötsamma medelklassfamiljer med rötterna i Mexiko, något killarna nästan ständigt förhåller sig till, trots att både de och deras föräldrar är födda i USA.
Jag var mörkare än han. Och då menar jag inte bara i hyn. Han sa att jag hade en dyster syn på livet. ”Det är därför du gillar Spindelmannen.”
”Jag är bara mer mexikansk”, sa jag. ”Mexikaner är dystra.”
”Kanske”, sa han.
”Du är den optimistiske amerikanen.”
”Är det en förolämpning?”
”Det kan det vara”, sa jag.
Vi skrattade. Vi skrattade jämt.
Samtidigt är Dante en kille av en sort som Ari aldrig träffat förut. En kille som tecknar, läser poesi, visar känslor och kan prata om saker. I Aris familj pratar man inte om saker. Särskilt inte om pappans upplevelser under Vietnamkriget (Livets outgrundliga mysterier utspelar sig i slutet av 1980-talet) och om Aris storebror som sitter i fängelse. Han är bara borta, sedan Ari var fyra år. Det finns inga foton och ingen vill ens berätta vad han gjort. Man pratar inte om det, bara.
Så Dante är en uppenbarelse, med sitt spontana sätt och med sin öppna, kärleksfulla familj. En uppenbarelse och lite av ett problem, som inte vill låta allting vara undanträngt och nedtystat. Fast också Dante och hans familj har sina gränser, inser han, när Dante erkänner att han nog drömmer mer om att få kyssa andra killar än tjejer.
Som vuxen kan man för all del uppleva Livets outgrundliga mysterier som visserligen charmig, men ganska förutsägbar. Benjamin Alire Sáenz tecknar ändå sina karaktärer nyanserat och ömsint – inte minst just familjerelationerna – och även om gestaltningen kan vara något övertydlig är den samtidigt lekfull, som i det högst konkreta krig Dante för mot att behövas stängas in i skor.
Säkert fastnar jag för det där med skorna för att jag använde ett citat med just den metaforen som rubrik till en recension av Thomas Johanssons och Philip Lalanders fina antologi om ungdomar och sexuell identitet, Sexualitetens omvandlingar, för några år sedan. Här har samma frågeställningar blivit en lite melankolisk men värmande romantisk komedi. Ari och Dante (och deras familjer) är helt enkelt människor man vill känna.
Publicerad: 2015-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-30 14:21
Inga kommentarer ännu
Kommentera