Recension

: Skuggorna
Skuggorna Katarina Wennstam
2014
Albert Bonniers Förlag
5/10

Politiskt viktig, konstnärligt övertydlig

Utgiven 2014
ISBN 9789100125509
Sidor 394

Om författaren

Katarina Wennstam föddes 1973 och växte upp i Göteborg. Hon har bland annat arbetat som kriminalreporter på SVT och är numera bosatt i Stockholm. Wennstam har bland annat skrivit fackböckerna Flickan och skulden (2002), En riktig våldtäktman (2004) och Flickan och skammen (2016), liksom en lång rad spänningsromaner. Justitia-serien inleddes med Smuts 2007. 2023 inledde hon en ny serie med historiska deckare, Sekelskiftesmorden, med Döda kvinnor förlåter inte.

Katarina Wennstam – författarens hemsida.

Sök efter boken

I podcasten Lilla drevet har de flera gånger drivit med den typen av Animal farm-satir som ritar en gris med monokel och hög cylinderhatt och ger den texten ”bankir” eller dylikt för att sen vara nöjd. Även om de sparkar uppåt mot samma mål, så kritiserar de den konstnärliga verkshöjden. Krösus Sork må vara en bra antagonist i en Bamse-tidning men för en vuxen publik krävs det mer komplexa karaktärer kan tyckas.

Jag tänker på det här när jag läser Skuggorna av Katarina Wennstam. Hennes deckare är deckare av en anledning. Det har skrivits mycket om hur hon använder deckaren för att nå ut även till dem som inte skulle läsa journalistik. Det som hon i Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman skrev om – mäns våld mot kvinnor och de strukturer som gör den möjlig – blir nu fiktion för att likt en trojansk häst fylld av folkbildning rullas ut till den omättliga deckarpubliken.

Hon har en enastående förmåga att redogöra för hänsynslösa brott, undersöka rättsfall samt offer och förövares känslor och tankar i sina fackböcker. Men hur många läste de böckerna av de som inte redan hade en ganska tydlig bild av exempelvis domstolars skuldbeläggande av offer? Antagligen lika många som antalet sverigedemokrater med EXPO-prenumeration.

Romanen som strategi i första hand och som verk i andra är beundransvärt smart, inte bara för dess folkbildande ambition utan också för att vi läsare Ä N T L I G E N får andra hjältar än gamla straighta gubbar i deckare. Lättnaden!

Men när polisen i Skuggorna går ut med att män bör akta sig för att gå hem med främmande kvinnor, vara försiktiga och anpassa sina liv efter de kvinnliga våldsverkarna som inkarnerar SCUM-manifestet (minus humorn) mot de män som begått våldsbrott mot kvinnor, känns det övertydligt. Som en gris utklädd till hänsynslös kapitalist i monokel och hatt typ. Jag vill flera gånger välta borden i de fiktiva fikarummen och skrika JA JAG FATTAR NU när patriarkatet inverteras till allas förvåning och helt plötsligt väcker en massa frågor. Det har inte att göra med idén bakom, hämnarligan som ger männen som begått brott exakt samma våld som de utsatt en kvinna för, det jag stör mig på är bristen på gestaltning. På samma sätt som jag stör mig på random Beck-films tio sista minuter där den gripna ska förklara exakt allt som hänt och varje liten drivkraft som hen har haft, bara för att förtydliga för alla tittare, så att det inte ska finnas minsta lilla tvekan om vad vi nyss sett hända.

Jämför filmen Mystic Rivers hämnd mot en pedofil med det som äger rum i The Wires fjärde säsong när Chris hämnas Michael. I den sistnämnda sägs ingenting om det som skett, karaktärerna i filmen förstår ingenting, ingen berättarröst, ingen övertydlig självanalys i bilen på väg hem, bara TV-historiens mest intensiva show-don’t-tell-blick.

Men! Å andra sidan! Kommer den scenen spelas upp på skolor som en Schindlers list i framtiden? Förmodligen inte. Kommer The Wire säsong fyra repriseras i åratal framöver som Mystic River – själva urdefinitionen av begreppet ”söndagsfilm”?

Jag pratar med en vän om boken och hen påpekar för mig att feminismen trots allt fortfarande tvingas stå och stampa på så många håll. Så länge feminismen tvingas ta kampen när det gäller frågor som att det måste vara okej att gå och titta på Melodifestivalen med orakade armhålor, kanske övertydlighet är ett måste. Kanske är idealet show don’t tell inte något som går att använda mot så dammiga åsikter som inte ens har nog med acceptans för kroppsbehåring.

Det jag fastnar för i Skuggorna är de resonemang om hämnd som förekommer, framförallt mellan Cherin och hennes gamla lärare i Uppsala. Juridikens ”straff” har trots allt sitt ursprung i tanken om vedergällning. Att åsamka en förövare en skada som motsvarar den som ett offer utsatts för. Tröskeln för rättspsykiatrisk vård höjs i Sverige och det finns många som vill skärpa straffen utan egentlig hänvisning till hur straff fungerar på personer som begått brott. Hämndens absurditet gås igenom men också idén om den statliga öga-för-öga-hämnden som något som förhindrar totalt kaos där hämnden åsamkar mer skada än det ursprungliga brottet. Jag blir lite hög på deras resonemang. Jag vill ha mer. Men tänker samtidigt: hur mycket skulle en bok där två jurister sitter och fikar och pratar medeltida lagar och filosoferar kring dess vara eller icke vara egentligen sälja? Hur mycket genomslagskraft skulle den ha?

Skuggorna är inte den deckare jag personligen vill ha, men den kan mycket väl vara den deckare som behövs allra mest just nu.

Marcus Stenberg

Publicerad: 2015-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-29 22:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6069

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?