Det är nyårsnatt och de första skälvande timmarna av 1896 när sömmerskan Hildur ger sig ut på den mörka innergården för att använda latrinen. Hon hoppas att den kalla vinterluften ska få henne att vakna till så att hon orkar sitta uppe och sy ytterligare någon timme – i den trånga enrummaren är det svårt att arbeta när alla småsyskonen är vakna – men det som händer är istället något annat.

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.