Recension

: Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt
Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt Barbro Hedvall
2011
Bonnier Fakta
8/10

Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Utgiven 2011
ISBN 9789174241198
Sidor 191

Om författaren

barbrohedvall

Fotograf: Eva Lindblad

Barbro Hedvall, född 1944, är politisk journalist och samhällsdebattör. Hon har varit ledarskribent på Dagens Nyheter och på Expressen i tre decennier och förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-Förbundet. I bokform har hon tidigare tillsammans med Göran Greider synat makten i sömmarna i Stil och politik, som utkom 2008.

Sök efter boken

Sådana här böcker, som Barbro Hedvalls Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt, som handlar om den svenska kvinnorösträttsrörelsens historia, behövs verkligen. Bokens stora fördel är dessutom det rikliga och intressanta bildmaterialet. Därmed kan alla, även de som säger att de har alldeles för lite tid att läsa böcker, bläddra sig igenom boken och lära sig mycket bara genom att titta på de rikhaltiga illustrationerna och bildtexterna. Boken har ett ovanligt och generöst format, tyvärr inte av format soffbordsbok. Det borde varit ännu större – och därmed svårare att gå förbi!

Det är bra att få se och läsa om alla dessa kvinnor som en gång kämpade så hårt för svenska kvinnors självklara rätt till allmän rösträtt. Det är även bra att de män som var emot, men även de som var för, lyfts fram med namn och porträtt. Berättelsen om de superenergiska och målmedvetna kvinnornas kamp är inspirerande. Trots deras arbete var det dock inte förrän efter första världskriget, då en allmän demokratisering omvandlade Europa, som det var möjligt för svenska kvinnor att få allmän rösträtt. Det är märkligt. Vi fick dessutom kvinnlig rösträtt som sista land i Norden, först efter samtliga våra nordiska grannländer Finland, Norge och Danmark (Island tillhörde då Danmark).

I bokens avslutande kapitel ”Reflektioner” berättar Barbro Hedvall att den kvinnliga rösträttsrörelsens frontfigurer föll i glömska efter det att rösträtten vunnits. Hon minns inte att hon lärde sig något om rösträttsrörelsen i skolan (och det gjorde inte heller undertecknad). Men på senare tid har mycket forskning skett i ämnet. Hon fortsätter:

Rösträttsrörelsen har fått den centrala plats som tillkommer den. Dess ledare har trätt fram ur arkivskuggorna och jag har kunnat läsa den ena boken mer givande än den andra. Krönikestadiet är tack och lov passerat. Nu finns grund för att bedöma och ifrågasätta – och att beundra och berömma.

Bokens innehåll är därmed delvis personligt färgat av Hedvall. Hon beundrar, men ifrågasätter också. Bland annat menar hon att det var särartslinjen som fördröjde att svenska kvinnor fick rösträtt. Med det menar hon att kvinnorna accepterade tanken att män och kvinnor var mycket olika, till och med varandras motsatser. De drev frågan att kvinnor borde få rösträtt eftersom de hade andra erfarenheter, från helt andra områden än vad män hade, och därmed kunde de komma till nytta i samhällets styrande. För att förbereda sig inför sitt eventuella röstande, och för att, så att säga, nå upp till männens nivå, gick kvinnorna på kurser och lyssnade på föredrag. På detta sätt förde man kampen, istället för att driva frågan utifrån den förnuftiga och naturliga tanken att män och kvinnor är människor, och just därför ska de vara lika och ha samma rätt att rösta. Männen krävde ju rösträtt för att de var medborgare, vilket utgår från tanken om mänskliga rättigheter. Men de svenska kvinnorna tyckte inte att de kunde kräva rösträtt enligt denna likhetslinje. Det blev istället det försiktiga särtänkandet som dominerade. Denna tanke finns delvis kvar idag, menar Hedvall. De politiska partiernas kvinnoförbund samlar och för fram kvinnors intressen, utbildar och förbereder dem för politiska uppdrag. Alla politiska frågor borde istället intressera alla människor lika mycket.

Nu måste jag ändå komma med lite negativ kritik av boken, även om det är petitesser, och huvudsakligen är kritik mot bildredaktör (och formgivare?). Vad jag inte förstår är varför bokens fotografier, tidningsurklipp, brevutdrag med mera, ibland måste ligga omlott, så att andra texter döljs och till och med ansikten under dem döljs. Det skapar en frustration. Vad står det där under? Vem avbildas? Hade det varit en utställning hade man kanske kunnat lyfta på foton eller artiklar (artiklar som ofta bara syns delvis, avklippta, och som ingår i Fredrika Bremerförbundets arkiv i Riksarkivet, vilket är den enda källangivelsen), för att se vad som finns därunder, men det går ju inte här; boksidorna är statiska.

En annan sak, som jag reagerar på, är att Barbro Hedvall här och var i sina presentationer av kvinnorättsrörelsens frontpersoner helt i onödan beskriver dessa kvinnors utseende. De finns ju på bild i boken. Lyckligtvis är det oftast i positiva ordalag kvinnornas utseenden beskrivs: Till exempel beskrivs Agda Montelius, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet från 1903, så här: ”Och så ser hon så snäll ut under hårknuten. Snäll och lite pillemarisk. Hon beskrivs som liten och med ett vänligt ansikte, nära till leende och med lätt kisande blick;” och om Ann Margret Holmgren, en flitig talare, står det att hon ”såg förtjusande ut och hade goda manér”. Värre är det när Anna Whitlock, som var med och grundade LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, och även var dess ordförande, beskrivs så här: ”Jag vet inte om denna dam med glasögon, knut, bestämd blick och en korpulent, välstoppad kropp värvade så många medlemmar direkt bland postfröknar, men hon använde sin ställning, sina bekantskaper och ställde alltid upp.”

Ja, som sagt, detta är småsaker i en annars beundransvärd bok. Jag brukar ofta fundera på om en bok, som jag läst, borde filmatiseras. Detta är en faktabok, och jag antar att det måste finnas någon form av längre dokumentärfilm om den svenska kvinnorättsrörelsen. Därmed är det absolut dags för en spelfilm. En sådan vore bra mycket intressantare och mer meningsfull än de flesta svenska biograffilmer som görs. En sådan film skulle dessutom ge mängder av intressanta kvinnoroller till svenska kvinnliga skådespelare, i alla åldrar.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2012-01-13 00:01 / Uppdaterad: 2015-11-15 09:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4516

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?