Det finns författare jag läser mer för deras språkvärld, än vad de kanske råkar ha för motiv med det de skriver. Så har det varit med Aase Bergs texter som jag läst i DN eller i någon antologi. Haggan är det första roman jag läser av henne, eller vad nu jag ska kalla denna bok. […][...]

Man kan väl säga att hashtaggen #metoo fick en explosionsartad inledning i Sverige när inredaren Lulu Carter den 14 oktober ifjol la ut en bild på sitt Instagramkonto med texten Timell – TV4´s egen Harvey Weinstein. Det ledde till att TV4 avbröt samarbetet med Martin Timell efter att flera vittnat om sexuella trakasserier, sexistiska, homofoba […][...]

Kvarnstenen. Det där stora, runda stenblocket är en tidlös accessoar om än en sällan särskilt klädsam sådan. Inte alla förmår bära upp dem och dessutom är de ofta omöjliga att åla sig ur utan att öronen följer med. Jag tänker mig att många föds med dem; de blir så att säga en gåva från världen. […][...]

”mer skitsnack om kvinnor än vad jag kan svälja” – så beskriver Gunilla Thorgren Bibeln på första sidan i sin granskning av kristendomens kvinnosyn, Guds olydiga revben. Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått […][...]

Konsthistorien känner ett antal konstnärer som varit missförstådda i sin samtid men sedan haft en postum framgångsrik karriär. Till dem hör Hilma af Klint (1862-1944). Det som skiljer henne från de andra är att de tavlor som hennes berömmelse vilar på undanhölls från offentligheten av konstnären själv. Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo […][...]

Det verkar vara snarare regel än undantag att inleda en recension av Anna Dahlqvists Bara lite blod med en liten exposé över hur menstabut nu är brutet. Ja, i alla fall i Sverige och i alla fall bland oss som hyllar Liv Strömquists sommarprat om mens 2013, SVT:s Kobra-avsnittet med samma tema och serieantologin Kvinnor […][...]

Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män […][...]

För en tid sedan avslöjade man att praktverket på fem band Nordisk kvinnolitteraturhistoria har digitaliserats och ska läggas ut på internet. Initiavitet togs av Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson och idag på Internationella kvinnodagen är det så dags. Ta er in på http://nordicwomensliterature.net/sv. I 250 artiklar presenteras 850 nordiska kvinnliga författare från 1000-talet fram till […][...]

Sådana här böcker, som Barbro Hedvalls Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt, som handlar om den svenska kvinnorösträttsrörelsens historia, behövs verkligen. Bokens stora fördel är dessutom det rikliga och intressanta bildmaterialet. Därmed kan alla, även de som säger att de har alldeles för lite tid att läsa böcker, bläddra sig igenom boken och […][...]

Om man ska lista några tidstypiska svenska sjuttiotalsföreteelser, bör man bland progg, mah-jong-kläder, bokstavsvänster och gröna vågen även ta med grupp åtta. För få företeelser andas så mycket sjuttiotal som just denna pionjärgrupp med sina ”kvinnor kan”-sjungade demonstrationståg och den tidstypiska blandningen av feminism och socialism. Förgrundspersonen Ebba Witt-Brattström har tagit en ordentlig djupdykning i […][...]