Recension

: Slutstation rättspsyk
Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott Sofia Åkerman och Thérése Eriksson
2011
Natur & Kultur
9/10

Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

Utgiven 2011
ISBN 9789127132238
Sidor 284

Om författaren

Sofia Åkerman, född 1984, är sjuksköterska, men studerar idag juridik. Hon har tidigare givit ut böckerna Zebraflickan och För att överleva – om självskadebeteende. Thérèse Eriksson, född 1982, är beteendevetare och har en fil kand i psykologi. Båda är också verksamma som föreläsare och debattörer.

Sök efter boken

Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?

Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked.

För mig var det en chock att få reda på att suicidala unga kvinnor och tjejer med svårt självskadebeteende och ibland även anorexia skickas till rättspsykiatriska kliniker runt om i landet när allmänpsykiatrin inte klarar av att ta hand om dem, vårda dem och garantera deras säkerhet. Därför kändes det också viktigt att skriva om Slutstation rättspsyk när boken dök upp på redaktionen. Det här är den viktigaste boken från 2011!

Undersökningar som författarna, och innan dem etnologen Maria Byström har gjort bland samtliga riksdagsmedlemmar visar att få av våra politiker vet om hur människor som samhället ska ta ansvar för behandlas. Unga tjejer med psykiska problem väcker dessutom lågt medialt intresse. Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons förhoppning är att deras bok ska väcka intresset för att hjälpa tvångsvårdade patienter i allmänhet och de självskadande kvinnorna inom rättpsykiatrin i synnerhet och få politiker, journalister och psykiatrin att reagera.

Kvinnorna vårdas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård och på anstalterna där de ska vårdas men egentligen bara förvaras är de i stort sett rättslösa. Varken de eller deras anhöriga kan göra något åt deras situation.

På de rättspsykiatriska anstalterna vårdas kvinnorna tillsammans med tungt kriminella män dömda till rättpsykiatrisk vård.

”Vid ett par tillfällen var det en manlig patient som vägde typ 190 kilo, som satte sig hos mig i soffan om nätterna när jag inte kunde sova. Han kunde säga sådana saker till mig som ’Jag skulle jättegärna vilja, men jag hade ju krossat dig…’. Det var sexuella anspelningar. Det var svårt att prata med personalen om sådana saker, för man visste att om de inte agerade så var man riktigt illa ute för att man hade skvallrat. Jag försökte säga till medpatienten att sluta, men han fortsatte ändå. Till slut orkade jag inte längre och bad personalen att säga ifrån. Efter det kom han till mig och sa: ‘Nu har du fått dem emot mig, nu är jag riktigt jävla arg!’”

Man lämnar inte en rättpsykiatrisk anstalt utan att vara frisk, det kallas därför slutstation rättspsyk. Problemet är att kvinnorna inte får den vård de behöver. Istället för regelbunden kontakt med psykologer och en trygg miljö att vistas i hotas de och skräms till att sluta skada sig själva genom att isoleras i flera dygn, isoleras man längre än åtta timmar ska läkaren rapportera till Socialstyrelsen. De bältesläggs lika länge, då ska läkaren rapportera till Socialstyrelsen om det överstiger fyra timmar. De bär tvångshandskar ibland så pass länge som flera månader med avbrott endast för toalettbesök och måltider. Detta trots att tvångshandskar har varit förbjudna inom vården sedan början 1990-talet.

Så här sa psykologen Maria Bäckvall i ett program som Kalla fakta gjorde i november 2009 när kvinnornas vård till viss del äntligen uppmärksammades i medierna innan debatten svängde. Många höll med läkarna istället och snart glömdes tjejerna bort.

”Sista året jag var där [på rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö] så fick jag inte heller möta några patienter, trots att jag visste genom annan personal att det fanns patienter som ville jobba med sina svårigheter hos psykolog. Så det är nog möjligt att det inträffar att två år kan passera utan några behandlingsinsatser. […] Den tid som jag var där såg jag att ambitionen att bedriva ett gediget och välförankrat behandlings-, utrednings- och bedömningsarbete inte prioriterades. Istället prioriterades utvecklingen av hög säkerhet, höga murar, mer metallbågar, larm, stängda dörrar… Så det blev till slut oetiskt att vara kvar.”

Tillräckligt många har svikit de unga kvinnor som borde vårdas för sina självskadeproblem. Sofia Åkerman och Thérès Eriksson ska ha ett stort tack för att de under flera år har kämpat mot Socialstyrelsen och de rättpsykiatriska klinikerna för kvinnornas skull. De har jobbat hårt för att uppmärksamma politiker och medier och de har gjort ett enormt jobb med den här boken.

Majoriteten av de hemska berättelserna i boken rör händelser på den rättpsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. De har nu intagsstopp av kvinnor med självskadebeteende på grund av det som har hänt de intagna där. Det betyder tyvärr inte att problemen är över eftersom samma tekniker och attityder används och råder över hela landet.

Slutstation rättpsyk är otroligt välskriven och väldokumenterad. Författarnas kunskap i sjukdomsproblematiken, den slutna vårdmiljön i Sverige och juridiska kunskaper är den största kunskap jag har mött på länge. Jag hoppas att deras förhoppning om att sprida kunskapen vidare för att öka förståelsen för en ignorerad grupp människor ska slå in. Läs boken och rekommendera den till andra i er närhet, till era politiker så att problemet till slut inte går att blunda för. Det är människor vi pratar om.

Efter den här läsningen väntar jag också på boken om de kriminella männens vård på de rättspsykiatriska klinikerna. Hur ser den ut?

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-01-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-13 22:07

Kategori: Recension | Recension: #4517

4 kommentarer

[...] Hällbom har också skrivit en mycket bra recension på sidan dagensbok.com, och avslutar med att ställa sig den viktiga frågan hur vården ser ut för patienterna som [...]

Alla har rätt till god vård | Oregistrerad 2012-01-14 11:02
 

Jag är en av tjejerna från sundsvall. Detta är en mycket viktig bok som jag tror kommer att smälla högre än man kanske tror idag. jag är tyvärr forfarande trasig efter min ”behandling”. Rädd för att uttrycka dåligt mående av rädsla att på nytt skickas till någon rättspsykiatrisk klinik. detta har tyvärr hänt. Mitt landsting har typ gett upp om mig. Man vill inte fortsätta ta ansvar för mig. jag befinner mig idag på finjagården, för mig passar detta jätte bra. Anna

Anna Hede Oregistrerad 2012-01-14 12:19
 

Tack för din kommentar Anna, din historia har verkligen berört mig och som du säger tror jag faktiskt också att den här boken kommer att slå hårdare snart. Jag hoppas att du snart blir bättre igen, skönt att du nu är på ett ställe där du trivs. Och störst tack ska ni tjejer som delar med er av era berättelser ha, utan dit och alla andras mod och ork blir det ingen bättring i vården.

Camilla Hällbom Redaktionen 2012-01-15 14:13
 

[...] “Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer [...]

10 i topp januari 2012 | dagensbok.com Oregistrerad 2012-02-02 10:02
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?