Recension

: Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser
Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser David Eberhard
2011
BladhbyBladh
2/10

När reptilhjärnan har ordet

Utgiven 2011
ISBN 9789186603083
Sidor 315

Om författaren

David Eberhard, född 1966, är debattör och överläkare i psykiatri. Tidigare har han utkommit med I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet (2006) och Ingen tar skit i de lättkränktas land (2009). Eberhard var chef för den psykakutavdelning som 2009 omhändertog konstfackstudenten Anna Odell.

Sök efter boken

D. uppvisar ett starkt intresse för psykiatri. Hans iver och många idéer har drivit honom att skriva en bok, som blandar påstådda fakta med åsikter inom en mängd områden. Boken är menad som ”en underhållande och lättläst förklaring av psykiatrin och vem som är frisk och sjuk i vårt samhälle”, men har blivit en oberäknelig cocktail av häftiga känsloutspel och spekulativa samhällsanalyser.

Impulskontrollen kring drastiska påståenden är mycket svag. Ställningstaganden i allvarliga frågor med en avgörande påverkan på olika gruppers livssituation avverkas med stor rastlöshet. Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte och ordningen i skolan på 50-talet.

Verklighetsuppfattning
I tidigare böcker har D:s värld befolkats av olika figurer som hetat ”trygghetsnarkomanerna” eller ”de lättkränkta”. Nu tycker han sig leva i något som heter ”det kravlösa samhället”.

”Det kravlösa samhället” kan låta som ett önsketänkande om en god värld fri från förpliktelser och åtaganden. Men för D. är tillståndet en mardröm. Här ”bombarderas” människor med läkemedel vid minsta kris. Ett försvagat folk överdiagnostiseras ”explosionsartat” tills de utarmas på ansvarstagande och handlingskraft. Ungdomarna är mer bortskämda än någonsin. Dyslektiker och transsexuella är på väg att få för stora rättigheter. Psykiatrin tillskrivs ansvar för psykopater, trots att dessa inte har något alls med psykiatri att göra. Folk lever i en bedräglig föreställning om att sjukdom är något man ska vila sig ur. Här råder också något som kallas ”valfrihetsstress”. Som exempel på valfrihetsstressen berättas hur D. en gång skulle handla en fläktkåpa och upplevde utbudet som ”orealistiskt stort”.

För en utomstående är det oklart var i världen ”det kravlösa samhället” ligger, om det ens existerar ett sådant. Ibland finner man beröringspunkter med dagens Sverige, samtidigt som det finns tecken på att D:s värld utspelar sig i en annan tid. Till exempel skriver han:

Man är knappt en värdig medborgare om man inte tycker att den viktigaste samhällsfrågan är hur vi solidariskt ska ge bort största delen av vad de arbetande människorna tjänar till dem som inte kan eller vill jobba själva.

Av detta framgår att den värld D. upplever inte fullt överrensstämmer med ett nutida Sverige. Bortsett den bittra och tillspetsade formuleringen kunde man tidigare gärna ha delat uppfattningen att solidaritet varit ett framträdande ord i landets offentliga politiska debatt. Men efter de politiska valen i Sverige 2006 och 2010 kan många vara överrens om att solidaritetsbegreppet tappat mark jämfört med tidigare. Det parti som gått vinnande ur de senaste valen lanserade ett framgångsrikt löfte om ”mer i plånboken”, en formulering som i debatten hördes långt mer ofta än solidaritetsbegreppet. För det parti som länge framhållit solidaritet i sin retorik och besuttit långa obrutna regeringsperioder i Sverige försvårades läget genom förlorat väljarstöd och dess situation har omskrivits i media som en kris. Den föreställning som D. framkastar har alltså svag förankring i nutid och verklighet.

Kommunikativ förmåga
D:s sätt att framställa sina resonemang präglas av en desorganiserad framtoning. Detta innebär en oförmåga till sammanhållet tonfall och en splittring mellan professionellt omdöme och privatpersonens godtycklighet.

Till exempel kan D. åberopa material ur de psykiatriska diagnostikmanualerna DSM-IV och ICD-10 för att plötsligt växla i tonfall och använda uttryck som ”fyllskallar”, ”knäppskallar” och ”att flippa ur”. Vid ett tillfälle framhåller D. att någon har ”långt vilt hår och stirrande blick” samt ”ser ut som urtypen för en elaking”. Ett typiskt exempel på D:s retoriska nivå finns i ett utspel kring sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg:

Kapten Klänning visade sig vara en medelålders kåt gubbe med mycket lite önskan om jämställdhet. Åtminstone inte i sängen. Tvärtom ville han gärna förnedra och dominera unga kvinnor. Kanske var det därför han ville ha fler kvinnliga poliser…

Logisk förmåga
D:s förhållande till logik betecknas av två mönster. Det ena kan kallas logisk fixering och det andra fördubblad världsbild.

Med logisk fixering menas att D. begränsar sig till en stramt logisk tankegång, som framställs som slutgiltig och vattentät och hämmar förmågan att överblicka ett komplext sammanhang. Exempel:

Frågan är varför flickor skär sig? Och varför de inte gjorde det för trettio år sedan? Och varför de inte gör det i Afrika och på andra platser där människor rent objektivt borde må mycket sämre än vi i Sverige. Varför skär man sig bara i den delen av världen där invånarna har det som bäst? Och varför är det nästan uteslutande flickor som gör det? Beror det verkligen på att de är utsatta för incest eller har det tuffare än killarna, som vissa debattörer vill göra gällande? Eller är det, som vissa förståsigpåare vill argumentera för, ett uttryck för hur ojämnställt vårt svenska samhälle är. Och att det därför inte är så konstigt att unga flickor mår så dåligt. Men med den logiken måste ju folk såväl i Afrika som i arabvärlden eller för den delen Italien leva mer jämställt än här.

I slutmeningen används logik som en garanti för analysens riktighet. Den strikt logiska tankebana som har fortplantat sig i D:s inre blockerar honom från tankar som skulle kunna rubba tvärsäkerheten i hans värld. Den viktiga insikt han missar är att nya sjukdomstillstånd kan utvecklas parallellt med ett samhälles ökade välfärd. Fenomen som allergier, utbrändhet, fetma, Alzheimers och sömnstörningar har också uppkommit i takt med ökad levnadsstandard. Det är oklart om D. skulle applicera samma stränga logik på alla nyare västvärldssjukdomar eller om den bara gäller självskadebeteende hos unga flickor.

Med fördubblad världsbild menas att D. kan påstå en sak och senare påstå en annan, varav den senare blir direkt motstridig i förhållande till den förra. Till exempel framhåller D. att psykiatrisk diagnostik är mer tillförlitlig än biomedicinsk. Samtidigt hävdar han ofta att det skulle pågå en ”explosionsartad” överdiagnostisering av till exempel depressioner, adhd och dyslexi. Detta återkommande påstående om överdiagnostisering är bland dem som väcker häftigast känslor i D:s föreställningsvärld. Enda utvägen ur resonemangets dubbelhet vore att om psykiatrisk överdiagnostisering är så förödande utbredd, och denna ändå är säkrare än biomedicinsk, måste den senare vara missriktad bortom alla gränser. Att uppsöka läkare vore i princip meningslöst. Den upplevelsen är emellertid svår för en utomstående att känna igen sig i. Världsbilden fördubblas sedan igen när D. fortsätter upprepa den samhällsförintande överdiagnostiseringen samtidigt som han starkt avfärdar kritiska mediebilder om psykiatrin.

Kognitiv förmåga
D. har svårt att problematisera frågor på den nivå som normalt kunde förväntas eller som står i proportion till ämnet. Han är övertygad om att överfallsvåldtäkter inte har något att göra med maktutövande. Han argumenterar att överfallsvåldtäktsmän jämfört med resten av befolkningen inte uppvisar någon förhöjd våldsbenägenhet annat än i sexuella situationer. Det är bara deras sexualdrift som är högre än genomsnittet. Eftersom att förövaren enbart betecknas av sexuella störningar, men alltså inte är överrepresenterad bland våldsbrott, slutleder D. att begreppet makt är oanvändbart i teorier om överfallsvåldtäkter.

Därför kan D. mena att ”den allmänna myten” om en koppling mellan våldtäkt och maktutövande inte är sann när det kommer till överfallsvåldtäkter. Sexualdrift är ju den entydiga orsaken. Resonemangets blinda fläck ligger i att. D. förutsätter att ett orsakssamband mellan makt och utövande av våld automatiskt utesluter ett samband mellan makt och sexualitet. Överhuvudtaget utvecklar han varken vad maktbegreppet egentligen innebär, eller varför kopplingen mellan makt och våld skulle vara så självklar. Tanken att två eller flera orsakssamband skulle kunna samexistera verkar vara en för stor kognitiv ansträngning, varför förmågan att problematisera avstannar tidigt i resonemanget.

Interpersonell relationsförmåga
Förhållandet mellan D. och flera andra grupper i samhället verkar präglas av disharmoni och missunnsamhet. Attityden till minoriteters välbefinnande är allmänt skeptisk. Samtidigt uppvisar D. en viss förmåga att föreställa sig hur han uppfattas av andra. Vid ett tillfälle antyds att hans syn på unga självmordsbenägna patienter kan tillskrivas ”en känslokall, uppblåst och osolidarisk människa” av andra.

D. uppvisar drag av paranoia gällande den egna gruppen. Han uppträder med en irrationell eller kraftigt överdriven oro över att vara hotad med utgångspunkt i social grupptillhörighet eller identitet. Han skriver att det bedrivs en ”klappjakt” eller ”hetsjakt” på män och att denna visar sig i våldtäktsmål. I D:s värld har en gammal förföljelse på något sätt skiftat måltavla och börjat gälla den grupp han tillhör. Han skriver att ”den historiska klappjakten på de sexuellt avvikande har i dessa fall ersatts av en klappjakt på män i allmänhet” och att ”i den klappjakt på potentiella förövare som pågår är alla män suspekta.” Upplevelsen styrks inte av statistik eller övertygande exempel.

D. uppvisar även drag av paranoia gällande specifika grupper. Irrationell eller kraftigt överdriven oro uppstår inför grupper som rimligtvis inte kan utgöra något hot mot honom. I D:s värld har ”plötsligt alla som inte kan läsa och skriva fått dyslexi”. Även om han menar att det inte alltid rör sig om en ren diagnos utan ibland om en social brasklapp, orsakar detta ett allvarligt förfall hos svenskundervisningen.

Dyslektikernas utbredning drabbar D. med ängslan. ”Hur ska man kunna kräva någonting av någon?” frågar han. Dyslektikerna får till och med utbilda sig till svensklärare. Och värre är att i konsekvensens namn måste ju därför människor med diagnosen dyskaluli få utbilda sig till matematiker. Och när människor som inte kan räkna får bli mattelärare kan man lika gärna låta psykopater bli poliser. Annars kanske de stämmer staten, menar D., för psykopaterna kan ju inte hjälpa att de är kriminella och det är ju bara en sjukdom.

Man anar att detta mest är en känsloladdad sarkasm. Men även om utspelet inte ska tolkas som en egentlig hållning till antagning av psykopater till polishögskolan säger det något om hans inställning till dyslektiker. Föreställningen verkar bygga på att om vissa grupper likabehandlas tillräckligt mycket upplöses sociala kategorier som är trygghetsskapande för D. Därför är det symptomatiskt att han använder polisväsendet som ett tillspetsande exempel.

Abnorm proportionalitet
Abnorm proportionalitet innebär hos D. en förskjutning så att en abstrakt tanke om ”konsekvens” kan värderas högre än andra människors möjlighet att skaffa barn. Han reagerar häftigt på uppfattningen att könsbyte inte tvunget borde innebära sterilisering. Det är mycket viktigt för D. att en kvinna som könsopereras inte får behålla sin livmoder. Han argumenterar att situationen vore ”inkonsekvent” annars. Proportionerna mellan konsekvensargumentet och livssituationen för de människor som i verkligheten berörs av frågan har förskjutits så att påtvingad sterilisering framstår som rimlig för D.

Förskjutningarna av proportioner verkar dessutom orsaka ändringar i associationsmönstren. D. gör en märklig association när han apropå transsexualism plötsligt uttrycker en önskan om sexköpslagens avskaffande: ”Man kanske kunde fråga sig om den lagen är vettig och samtidigt måste man kanske också fråga sig vad syftet med könsbyten egentligen ska vara.” Uttalandet lämnas hastigt och hur han menar att ämnena hänger ihop förklaras inte alls. Möjligen ligger ämnena nära varandra i D:s inre, men sambandet förblir otillgängligt för utomstående.

D. är mycket angelägen om att den allmänna bilden av transsexualism som en störning fortsätter att upprätthållas. Han framställer sig som en martyr i frågan: ”Idag måste man acceptera könsbyten som en mänsklig rättighet och se på transsexualism som ett normaltillstånd för att inte målas ut som mörkerman.” En konspirativ hänvisning till lobbygrupper från queerrörelsen görs, men utvecklas inte.

D. gör en jämförelse mellan könsbyte och levertransplantation hos alkoholister. Hos alkoholisten kan man antingen operera in en ny lever, som på nytt sups sönder, eller kan man arbeta för att behandla orsaken och stoppa alkoholisten från fortsatt drickande. I D:s värld gäller samma för transsexuella. Dessa mår tydligen ofta dåligt även efter operationen och därför borde man istället ”angripa problemet från annat håll” än genom könsbyte. Vad ”annat håll” egentligen skulle vara framgår inte.

Enligt D. måste transsexualism absolut uppfattas som sjukligt och borde under inga omständigheter normaliseras. Argumentet är att forskning kring sexuella avvikelser annars riskerar att tappa mark, vilket skulle göra det svårare att förhindra och behandla sexualförbrytare. Genom att sluta normalisera sexuella avvikelser skriver D. till exempel att framtida Josef Fritzls kan undvikas.

Dikotomt tänkande
Med dikotomt tänkande menas en låsning vid att tänka i motsatsförhållanden. Reflektionsförmågan är drabbad av en försnävelse till ensidigheter som svart-vitt och antingen-eller. Tillståndet verkar vara bekvämt eftersom det ger D. en illusorisk känsla av stark klarsyn.

En återkommande dikotomi hos D. är förhållandet mellan frisk och sjuk. Förstås är det en normal uppfattning att hälsa står i motsats till sjukdom, men hos D. är gränsen mellan tillstånden så tydlig att den inte kan problematiseras. Han upplever att omvärlden har förskjutit denna gräns mot en ”explosionsartad” överdiagnostisering, helt bortom den självklara skiljelinje han verkar tycka är underförstådd. Därför kan D. tacksamt gå upp i rollen som en bondförnuftig sanningssägare när han förfäras över förskrivning av antidepressiva läkemedel mot sorg och normala livskriser.

De flesta människor skulle hålla med om att ”naturliga” tillstånd som hör livet till inte borde sjukdomsklassas. På så sätt är det rimligt att medicinera för depression, medan sorg är något man ska ta sig igenom på egen hand. Ändå skulle andra författare inom psykiatri förmodligen ha nämnt att gränsen mellan sorg och depression inte alltid är självklar. Med skillnaden att sorgtillståndet oftare har en mer uppenbar orsak är symptomen hos depression och sorgreaktionens sena fas likartade. Sorg kan även bli patologisk om den drabbade inte lämnar sitt tillstånd, så kallad överdeterminerad krisreaktion. Inför kommande upplaga av diagnosmanualen DSM råder dessutom diskussion om hur man kommer att uppdatera diagnosgränsen mellan sorg och depression. Utan sådana uppgifter till läsaren blir D:s resonemang vilseledande i sin enkelsidighet, men säkert behändigt för honom själv.

En annan dikotomi hos D. handlar om offer och förövare. Ett exempel är Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. I tonåren knivskar Mijailovic sin pappa och D. menar att samhället då tillskrev honom en tydlig roll som offer, trots att han begått ett brott. Instanserna ska ha resonerat att knivdådet måste ha berott på att pappan faktiskt förtjänade det. Denna roll som offer möjliggjorde sedan en fortsatt framfart som våldsverkare. D. menar att Mijailovic borde ha bemötts och klassats som förövare så tidigt som möjligt.

Lika lite som mellan frisk och sjuk förmår D. att se nyanser här. Resonemanget är blint för insikten att begrepp som ”offer” och ”förövare” är mångdimensionella och fungerar olika beroende på om det gäller juridik, identitet eller D:s egna ryggmärgsreflexer. Inget utrymme finns för tanken att en individ i en situation kan vara ett offer men i en annan situation agera som förövare. Att Mijailovic knivskar sin far kan knappast fullt ut förklaras utan faderns tyranniserande ställning i hemmet. Men att söka svar från flera håll vore för besvärligt för D. I hans tankevärld innebär en människosyn som tillåter att offer och förövare kan samexistera inom en och samma individ automatiskt att man också vägrar ställa någon till svars för sina handlingar. Att söka förklaringar är liktydigt med att ”ömma”.

Därför framstår det också som särskilt underligt när D. vid ett annat tillfälle plötsligt visar förståelse för hämndaktioner. Han ser ett föredöme i Frankrike där så kallade crime passionel, våldsbrott till följd av otrohet, tidigare gett strafflindring. ”En inte helt tokig idé”, menar han. Motstridigheten mellan dessa två hållningar till strafflindring lämnas utan förklaring.

Även i ett resonemang om psykopati framgår hur en dikotom fixering förenklar D:s verklighet. Han konstaterar kort att psykopati inte är möjligt att bota och kan därför göra det tvärsäkra ställningstagandet att psykopater inte på något sätt är en fråga för psykiatrin. Den psykiatriska vårdens ansvarslöshet inför psykopater hävdas starkt och i den mån psykopati skulle kunna motverkas förlägger han ansvaret på annat håll i ett halvsarkastiskt utspel:

I den bästa av världar skulle man kunna tänka sig att om unga kvinnor ser till att i alla fall inte bli med barn när de har sex med dessa ´spännande och farliga´ män så kommer tillståndet att försvinna om några tusental år eller så.

D. har helt rätt i psykopati idag anses vara obotligt, framför allt på grund av psykopatens bristande sjukdomsinsikt. Ändå är det bedrägligt att framställa det som om läget är oföränderligt för all framtid. Uppgifter om forskning på området undanhålls och D. är antingen retorisk eller påfallande okunnig när han undlåter att nämna Violence Reduction Program, en omtalad och löftesrik behandlingsmodell som är under utveckling. En författare med normal visionsförmåga och kunskap i ämnet hade framställt det som att man ännu inte utvecklat framgångsrika behandlingar mot psykopati, men att historien visat att många diagnoser som en gång framstått som oöverkomliga senare kunnat behandlas.

Ställningstagandet att psykopater borde vara helt frånkopplade psykiatrin lämnar dessutom oklarheter efter sig. Eftersom att psykopati ibland sammanfaller med andra diagnoser (till exempel adhd eller drogbetingad psykos) måste ju psykiatrin rimligtvis komma i kontakt med psykopater på den vägen, hur ogärna D. än önskar det. Hur han ställer sig till detta, eller om han ens begriper det, framgår inte.

Förhöjd abstraktionsförmåga
D. visar prov på onormalt hög förmåga till abstrakt tänkande och lägger ofta resonemangen på en mycket generell nivå. Han kan sätta diagnos på en hel nation, till exempel att Sverige lider av nationellt paniksyndrom. Invecklade samhällsfenomen sammanfattas i extrem korthet och lämnas som entydiga sanningar att piska fram mardrömsbilder ur. Det verkar knappt finnas någon slags grupp eller tillstånd som inte är endimensionellt nog att låta sig reduceras till en skarp generalisering:

Alla struliga barn tycks få diagnosen adhd. På samma sätt som plötsligt alla människor som inte kan läsa och skriva ordentligt kan dölja sin okunskap i diagnosen dyslexi.

Försänkt konkretionsförmåga
Som en effekt av den förhöjda abstraktionsförmågan verkar D:s förmåga att konkretisera sina tankar istället ha begränsats kraftigt. Detta gäller framför allt redovisning av underlag. Så drastiska påståenden som D. gör skulle normalt ha underbyggts av statistik, rapporter eller exempel ur den egna erfarenheten.

Anmärkningsvärt är hur han i vissa fall kan åberopa ett underlag, medan i andra – ofta i de frågor han uppvisar starkast känslor kring – inte gör någon hänvisning. För en utomstående är det svårt att se mönstret i vilka påståenden som underbyggs med hänvisning till forskning och vilka som inte gör det. Om det finns en metod kanske den lyder ett system i D:s inre som inte är tillgängligt för någon annan än honom själv. För en utomstående framstår det som dels slumpartat och dels beroende på om det faktiskt råkar existera belägg för vad D. påstår.

En genomgång av D:s bok ger lågt räknat runt femtio (50) marginalnoteringar på punkter där hänvisning till en trovärdig källa hade förväntats men saknas. Vid ett tillfälle förklarar han sig med en allmän hänvisning till ”sedvanliga läroböcker” i ämnet. Kanske är detta tillräckligt för etablerade och stabila siffror kring olika diagnosers förekomst i befolkningen. Men att man i dessa läroböcker skulle finna vetenskapligt stöd för, till exempel, att vad unga flickor med självskadebeteende allra mest behöver är ”motgångar” och ”någon att ta hand om” är tveksamt. Lika osäkert är det om en läsare verkligen skulle kunna leta upp rapporter med ett så svagt signalement som att de utkommit under sommaren 2010.

I bästa fall kan frånvaron av källor förklaras med en frihet från genre hos boken. Växlingarna mellan fakta, ilsket godtycke och spontana generaliseringar sker så ivrigt att en sänkt akademisk nivå känns naturlig. Värre är när D. vill bygga resonemang och driva teser utan vare sig vetenskapliga belägg eller övertygande exempel.

Hur många som faktiskt har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter uppges inte, bara att D. fått för sig att de blivit orimligt många. Några exempel på de värdefulla rön om Josef Fritzl som forskning kring transsexualism kunde frambringa finns inte. När D. i en evolutionistisk vision framhåller p-piller som enda möjliga ”psykofarmaka” mot psykopati nämns inget alls om tillståndets grad av ärftlighet. Hur mycket antidepressiv medicin som skrivs ut i onödan mot ”naturliga” kriser som sorg finns inga siffror på. Att tala varmt om kemisk kastrering som prevention mot sexualförbrytare med svävande hänvisning till ”en del undersökningar” är lättvindigt på ett sätt som inte står i proportion till ämnets allvar. Och att mena att ett ”mycket stort antal” incestanklagade fäder är oskyldigt dömda därför att en (1) kollega till D. har gjort den ”bedömningen” är bara bortgjort.

Vissa påståenden återkommer hos D. och bildar röda trådar i hans föreställningsvärld. Även dessa består ofta av ett dunkelt formulerat eller obefintligt underlag och exempel är så sällsynta att det ibland blir svårt att begripa vilken poäng han vill göra. Bland annat menar D. att många ungdomar har ”enorma svårigheter att klara av livet”. Vilka ungdomar som egentligen menas, hur många de är och hur de enorma svårigheterna verkligen ser ut är otydligt, men som orsak anges att de är oförberedda på livet. Det som ofta kallas psykisk sjukdom skulle alltså egentligen handla om en orealistisk självbild sedan barnsben och att man anpassar samhället efter ungdomarna istället för tvärtom. I en analys av självskadebeteende menar D att: ”ju högre förväntningar man har på vad livet ska ge en, desto större är risken att man inte får det man önskar sig. Då känner man sig tom.”

I ett exempel med tveksam träffsäkerhet och generaliserbarhet berättar D. om 22-årige Fredrik som får ett sammanbrott efter att ha avfärdats av Idoljuryn. Berättelsen är betecknande för D:s uppfattning om ungdomar som söndergosade, tafatta och bortskämda. Han återkommer ofta till att de är dåligt förberedda på livet. En naturlig fråga som förföljer hans resonemang är hur D. tycker att dessa livsförberedelser i praktiken borde se ut, men här ges inga svar utöver katederundervisning och utantilläxor.

En annan känslostark men löst underbyggd reaktion hos D. gäller hans upplevelse av dagens ”explosionsartade” diagnostisering. Man öppnat en Pandoras ask av diagnostiseringar och för varje behandlingsbart tillstånd tiodubblas antalet icke behandlingsbara blandtillstånd. Diagnoserna fråntar förövare allt ansvar och de ursäktas som offer. Dessutom ökar LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa Funktionshindrade) attraktionskraften hos diagnoser så att ”fler personer med problem” vill ha dem. Hela mardrömsbilden målas upp utifrån den suddiga formuleringen att ”en hel del” diagnostisering är missriktad. Förutom att adhd används som exempel är det oklart vilka diagnoser som egentligen menas. Vad D. grundar upplevelsen på förblir också dolt i hans inre värld.

Attityden till självmord framförs också märkligt svävande och utan tillräcklig konkretisering. D. är bekymrad över den ”hysteri” att motverka självmord som spridit sig bland myndigheterna. Han menar att handlingen ibland kan vara ”välövervägd” och ”helt adekvat” och har då inte inom psykiatrin att göra. Som enda exempel används en 95-åring som vill ta sitt liv efter att maken sedan 65 år gått bort. Med detta vill D. varna för ett samhälle där hela befolkningen omyndigförklaras.

Det är tveksamt hur vanligt förkommande situationer som 95-åringens är, men den borde normalt uppfattas som ett undantag. Andra och mer generaliserbara exempel på när självmord ska anses helt normalt levererar inte D. och framställningen är typisk för hans sätt att låta en mardrömsbild, i detta fall hysteri och en omyndigförklarad befolkning, springa ur ett enskilt extremt exempel. Anmärkningsvärt är också hur en fråga om att rädda liv kan framkastas med sådan lättvindighet och sedan hastigt lämnas utan att utvecklas till ett resonemang värt ämnet.

Bristen på konkretion hos D. gäller inte bara livsavgörande situationer för den enskilda medborgaren. Han kan också reducera komplexa vetenskapliga sammanhang till ett fåtal meningar och utifrån dessa argumentera för fenomen ur sin föreställningsvärld. D. menar att det biologiska perspektivet på psykisk sjukdom är stigmatiserat och anses politiskt inkorrekt. Detta är så allvarligt att det utgör ”ett av den moderna psykiatrins stora problem”.

Helt i enlighet med övriga beteendemönster hos D. efterlämnar det påståendet obesvarade frågor. Det är en gåta hur det biologiska perspektivet kan anses ha tappat mark samtidigt som utvecklingen av läkemedel med framgång stegrat sedan 50-talets Hibernal fram till dagens SSRI-preparat. Behandling riktad mot signalsubstanser är knappast annat än biologiskt orienterad och märkligt nog kallar D. själv vid ett annat tillfälle läkemedelsutvecklingen för ”revolutionen som stängde sjukhusen”.

D. upprepar också att allt fler människor definierar sig som offer och patienter hos psykiatrin. Han framställer en nation på väg att handlingsförlamas genom överdiagnostisering och skylla ifrån sig-mentalitet. Läget är kritiskt och genom alarmerande uttryck som ”diagnosinflation” förstår man att effekten på samhället måste vara förödande. Men om situationen vore så omfattande som D. menar borde det förstås finnas ett erfarenhetsgrundat stöd för detta i verkligheten. Om det är så uppenbart måste väl tillgänglig statistik kunna belägga denna hejdlöst galopperande diagnostisering. I alla fall finns väl någon slags enklare mätning som kan tolkas som att den pekar på en tendens. Som minst kunde D. hävda att han själv, kanske bara en (1) kollega, eller någon han hört talas om, gjort iakttagelsen och visa något exempel. Nej, även här saknas stöd utöver impulserna från reptilhjärnan.

Avslutande kommentar
Det är anmärkningsvärt att D. försörjer sig som överläkare i psykiatri.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2012-01-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-19 18:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4518

26 kommentarer

Det är också anmärkningsvärt att du själv orkade ta dig igenom hela boken (om du nu gjorde det) efter en sådan totalsågning. Och vad är det för förlag som gett ut den? Har aldrig hört talas om det. Är det hans eget måntro?

stephan a Oregistrerad 2012-01-14 02:07
 

[...] debattinlägg på Newsmill som jag precis skrev om så såg jag precis en länk till en intressant recension av en av hans egna böcker. Uppenbarligen är visst den boken precis lika urusel som hans [...]

Lisas Liv - Föga förvånande Oregistrerad 2012-01-14 17:34
 

Oj hjälp! Först tänkte jag: gud vilken lång recension, orka liksom. Men va viktigt! Och otäckt!

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-01-15 21:29
 

Oj. Tråkigt att behöva fatta att det faktiskt finns personer som han. För att inte tala om personer som befordrat honom eller gett ut boken. Trevligt däremot att det finns sådana som författaren till inlägget som inte låter idioti stå oemotsagd!

Sofie Oregistrerad 2012-01-18 21:59
 

Har inte läst, men fantastisk recension!

Alexander Oregistrerad 2012-01-19 09:38
 

Bra recension – men jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att D.E. är ÖL i Psykatri. Det känns mer som en spegling av verkligheten och synen på pat. inom psykatrin.

MaxSpee Oregistrerad 2012-01-19 13:00
 

Visst finns det brister i Eberhards resonemang och samhällsanalys, men i hans två första böcker finns relevant och träffsäker kritik av det svenska samhälllet och i synnerhet slentrian-vänster-kultur-media-eliten.
Han träffade en öm punkt uppenbarligen.

Fredrik St. Oregistrerad 2012-01-19 15:19
 

Instämmer med Alexander. *respekt*

Ia Oregistrerad 2012-01-20 00:14
 

Fredrik St: Säkert att du inte heter D. i verkligheten? Den verkliga verkligheten alltså.

Inte D. Oregistrerad 2012-01-20 08:49
 

[...] här är min story och just därför känner jag så extra mycket av den här texten. Den där David Eberhard har jag redan från början känt ett extra, nästan svårförklarligt [...]

Ett felstavat tal « Avva Oregistrerad 2012-01-24 00:50
 

Tack för en fullständigt obetalbar recension, kanske allra mest rubriksättning och slutkläm.

Man undrar stilla vad slags betingelser som format en kille som Ûberhardt, jag är inte alldeles säker på att jag vill veta svaret. Däremot kanske vi borde uppmuntra hans skrivande så att han i görligaste mån hålls borta från den medicinska professionen ?

Anonym Oregistrerad 2012-01-24 01:55
 

Haha, vilken sågning! Låter som en bok som inte borde ha getts ut. Jag har inte läst någon av Eberhards böcker, men roats av hans drastiska formuleringar såsom de framställts i t ex intervjuer. Trygghetsnarkomani tycker jag var rätt så träffande som begrepp, inte så att det är fel med trygghet, men att vi svenskar kanske faktiskt är lite för beroende av det, på ett sätt som förminskar oss och våra liv. Men visst, han framstår som en klockren narcissist(isk personlighetsstörning, skulle han nog säga själv, om han hade förmåga att se sig själv på det sättet). Tack för din recension, vilket jobb du har lagt ner! Hoppas D.E. har läst den…

Anna Oregistrerad 2012-01-24 15:26
 

Har inte läst den här boken men har läst delar ur ”I trygghetsnarkomanernas land” och kan bara konstatera att D.E måste ha väldigt mycket ilska inom sig som han behöver få utlopp för. Han MÅSTE byta yrke, både för sin egen och andras skull! Men inte till författare för han suger på att skriva tydligt. Han liksom hoppar mellan vetenskap, politik och egna jämförelser. Tror han skulle passa bättre som (m)- debattör i någon kvälls-blaska.

kris Oregistrerad 2012-01-24 18:00
 

fantastisk recension, obehagligt vad den handlar om. älskar den återhållna torra ilskan, den är den bästa.

kristina Oregistrerad 2012-01-25 11:00
 

Jag kan aldrig sluta fnissa inombords över att de absolut största flummarna, som cherrypickar personliga anekdoter på det mest psuedovetenskapliga vis, alltid är de som raljerar mest över ”flummandet” i samhället.

Vad de har gemensamt med dagens flummiga tyckare i morgonsofforna är att de gärna fyller samma nisch av ”obekväma sanningssägare”, som till största del innebär att stapla spetsiga elakheter på varandra. Den enklaste formen är då den falska diktomin (”big bang-teorin kan inte förklara ögats uppkomst, alltså var det gud”, eller ”du svarar inte på antibiotika, alltså är du frisk”).

Den största livserfarenhet livet gett mig än så länge om vårt samhälle är att alla typer av argument enligt ”du är bara avundsjuk” är rena självreflektioner. Förblindas man själv av avundsjuka kan det snart förklara snart sagt varje fenomen man ställs inför, likt principen om att endast den kunnige är medveten om sin egen okunnighet.

Jonas Oregistrerad 2012-01-25 11:09
 

Kul att doktor Dengrot nu publicerat sig. Måste skaffa den boken.

Jojo Oregistrerad 2012-01-26 12:41
 

@Fredrik St: ”Han träffade en öm punkt uppenbarligen.”

Det intressanta i det här fallet är att du gör exakt det recensionen tar upp. Du målar upp ett svepande mardrömsscenario, som utläses som att något inte står rätt till, utan vare sig exempel, hänvisning eller iaf en förklaring. Detta avslutar du med att påstå något utan att heller där egentligen förklara varför du skriver så. Finns det något i recensionen du inte håller med om? Finns det några motargument till varför man t ex inte hänvisa till fakta? Vari ligger den ömma tån du målar upp?

Sedan finns det ju följdfrågor, som vad de två tidigare böckerna har med saken att göra om recensenten recenserar just en bok som du själv menar på innehåller just brister i resonemang och samhällsanalys?
Och om nu det finns brister i samhällsanalysen, hur kommer det sig att det är en träffsäker kritik av svenska samhället?

Peter Oregistrerad 2012-01-27 07:16
 

När jag är speedad, på jävligt dåligt humör och vill ösa ur mig skit kan jag nog också låta som Dr Dengrot. Men jag har faktiskt inte kommit på tanken att publicera gallan… Vill inte skämma ut mig. Och trodde nog inte nån skulle vara så jävla dum att printa skiten. Men som ståuppare skulle jag nog kunna dra en del.

jojo Oregistrerad 2012-01-27 10:42
 

[...] en ensam liten ö bland alla konservativa och liberaler. Då blir jag påmind om denna fantastiskt roliga och elaka recension och blir lite lite gladare [...]

 

Tack för att du tog dig tid att läsa igenom Eberhards bok och skriva den här recensionen! Själv brukar jag bli för upprörd/less/livstrött att jag inte klarar av att formulera tankarna och kritiken i någon slags överskådlighet. Så det var otroligt befriande att på detta sätt få ta del av din träffsäkra analys. Tack igen.

Lisa Sofia Oregistrerad 2012-02-02 21:42
 

Underlig analys. Budskapet är alltså att ‘D’ (vore det så fel att hedra honom med hela namnet) har helt fel? Jag får en känsla att om han kommenterade färgen på himmelen så skulle du enkelspårigt raljera över hans fokus på färgen blå.

Marcus Oregistrerad 2013-04-04 19:56
 

Otroligt bra sågning,

MEN det är väl rimligen män som vill behålla sin livmoder vid en könskorrigering?

Sara Oregistrerad 2014-10-27 22:30
 

Underbart!

Cecilia Carlsson Oregistrerad 2014-10-28 16:16
 

Jag är psykiatriker och välkomnar den välformulerade kritiken av denna bok. Alltför ofta får män stå oemotsagda.

Pernilla Oregistrerad 2014-10-28 20:03
 

Wow, önskar att det fanns en liknande recension på ”Hur barnen tog makten”.

Maria Oregistrerad 2014-10-30 09:08
 

David Eberhard framstår som en man som känner sig oerhört kränkt över att samhället inte längre enbart är fokuserat på medelålders vita hetrosexuella välutbildade och framgångsrika män i övre medelåldern, dvs hans egen grupp, och som med stigande paranoia ser på när fördelar som han anser ska vara honom givna försvinner när resten av samhället inte är längre till för att serva och hålla upp hans egen – av urgammal hävd – utvalda grupp, utan får lov att existera och utvecklas på sina egna premisser. Han är helt enkelt oerhört missnöjd med att han inte längre kan utnyttja kvinnor (sex), psykfall (oinskränkt jobbmakt) och ungdomar (billig arbetskraft) och tjurar som ett litet bortskämt barn som har fått veta att hela födelsedagstårtan inte längre bara är till honom utan måste delas med fler.

Det är pinsamt att detta gubbgnäll över huvud taget skrivs ner och ännu mer pinsamt att det ges ut i bokform. Men eftersom Eberhard, med sin grupps självklara narcissism, anser att han och hans gelikar har rätt att diktera samhället och samtalet så saknas den självinsikt som hade behövts för att stoppa denna förlängda ”vän av ordning”-insändare till gnällbok.

Jag är djupt imponerad över att recensenten, Johan Wirdelöv, orkade ta sig igenom hela boken och tacksam över denna långa och välanalyserande recension som gör att vi andra slipper läsa Eberhards gnäll.

Caroline Levander Oregistrerad 2014-10-30 14:34
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?