Urbaniseringen fortsätter tämligen oförtrutet. I alla fall om man räknar in tätortsnära landsbygd som en del av det urbana samhället. Glesbygden avfolkas allt mer, långsamt men säkert. Ingen – allra minst ungdomar – verkar vilja bo kvar på landsbygden.

Men måste det se ut så här? Nej, menar debattörerna Stefan Edman och Jan Lindvall. Bara om vi går till vårt närmaste grannland, Norge, så ser vi att det där finns en landsbygd som lever. Även på andra håll, som Åland, lever landsbygden betydligt mycket mer än i Sverige.

Ett litet samhälle om ett par hundra individer kan i Norge ha fullgod service på de flesta områden – livsmedelsaffär, post, apotek, bank, skola, kultur etc – medan ett betydligt större samhälle i Sverige kan få klara sig ens utan en liten närlivsaffär.

Men varför? En av de stora skillnaderna ser författarna i det som de kallar för norsk "boplikt", det vill säga att hus i många natursköna områden inte får användas enbart som sommarstugor. Åretruntboende krävs för att man ska få köpa ett hus. En sån här lag borde införas i Sverige också, menar de. Andra satsningar som borde göras är att satsa på kulturen och på kommunikationerna, inte minst bredband, ute i glesbygden.

Edman och Lindvall argumenterar mycket för sin sak. Lite väl mycket, med tanke på att de inte har så otroligt mycket att säga. Redan efter ett par kapitel börjar det kännas aningen tradigt. Inte blir det bättre av att de upprepar sig en del. Underlaget kanske hade räckt till en eller ett par artiklar, men det känns lite överflödigt med en hel bok.