2008 bodde för första gången någonsin fler av jordens människor i städer än på landsbygden. Det är en fullkomligt unik historisk gräns som har passerats nästan obemärkt. Allra starkast är tendensen just nu i de fattigare delarna av världen, men mönstret är detsamma överallt. Människor vill eller känner sig tvingade in till städerna.

Också i Sverige har förhållandet mellan stad och landsbygd blivit närmast en ickefråga och en del av alla dessa processer som numera betraktas som omöjliga att göra något åt, som om samhällelig och ekonomisk utveckling vore naturkrafter snarare än något som skapas av människor själva.

När urbaniseringen, inflyttningen till städerna, gått tillräckligt långt är heller inte vare sig politiska partier eller medier särskilt intresserade av att föra glesbygdsbefolkningens talan. Den minoriteten vinner man inga val på – och inte är de särskilt köpstarka heller. Så får vi inte bara en landsbygdsbefolkning som känner sig sviken, motarbetad och utanförställd, utan också en mäktigare stadsbefolkning med en tämligen snedvriden bild av världen.

Om den här recensionen låter en smula polemisk är det förmodligen mer recensentens fel än Kristina Mattssons. Mattsson har skrivit en nyanserad, lättillgänglig och inkännande bok, där mängder av intervjuer, material, egna erfarenheter och funderingar ger många olika perspektiv på landsbygdsproblematiken. I Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden får vi möta en mängd människor som valt att flytta från landsbygden, att stanna kvar eller att återvända, medan andra har landsbygden bara som ett avlägset släktminne. Vi får möta kommuninvånarna som lyckats vända utvecklingen i sin hembygd och vi får möta de områden där hopplösheten ligger som en blöt filt över en åldrande befolkning och en rasande kommunekonomi.

Att bostadsbrist är ett ständigt problem i storstadsregionerna har nog ingen missat. Att det samtidigt rivs bostäder – ibland aldrig ens använda bostäder – i betydligt fler kommuner, hör man däremot sällan talas om. I över 200 av Sveriges 290 kommuner är befolkningsminskningen, och snedfördelningen i invånarnas ålder, det som sätter sin prägel på tillvarons förutsättningar.

Slagordet ”Hela Sverige ska leva” ekar, som Mattsson lakoniskt konstaterar, lite tomt. Närmast folktomt. Och är det nödvändigt med en levande landsbygd, om nu människor faktiskt vill bo i storstäderna, med allt vad det innebär av karriär-, livsstils- och konsumtionsmöjligheter? Räcker det inte om landsbygden fungerar som sportlovskuliss åt välbeställda stockholmare, som den pistade förlängning av Stureplansanda som exempelvis skidorten Åre framstår som i boken?

Problemet, menar Mattsson, är att det så snabbt blivit svårare och svårare för dem som faktiskt vill bo på landsbygden att fungera där.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, grannar som byter några ord utanför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Det är där, i ickedebatten om vad som håller på att hända och vad det kan få för konsekvenser, som Mattsson tar sin välbehövliga utgångspunkt. I tystnaden, i hur politiken ”abdikerat” inför problemen och i den fullkomliga aningslöshet som diskussionen, när den väl förs, förs i.

Från framför allt nyliberalt Stockholmshåll gnälls det till exempel över glesbygdsstöd och liknande. ”Varför ska vi behöva betala för att glesbygden är efterbliven? De får väl ta sig i kragen, bonnläpparna!” Men när Mattsson jämför den svenska fördelningspolitiken med den norska framträder vips en helt annan bild. I Norge går nämligen skatteintäkterna från naturtillgångar som kraftverk direkt till kommunerna, vilket gör deras ekonomiska utgångspunkter radikalt annorlunda än deras svenska grannkommuners. Var är det egentligen ett lands värden skapas? Är det självklart att pengarna ska hamna just där de som tjänar mest väljer att sova, eller finns det faktiskt alternativa lösningar?

Av en slump läser jag Landet utanför strax efter att jag läst Gunilla Anders Bomull, och det är svårt att inte dra vissa paralleller mellan de koloniala strukturer som envist och hopplöst placerar afrikanska bomullsodlare i bakvattnet med läget för den svenska glesbygden. Numera talar ju historieskrivningen faktiskt inte sällan om just ”koloniseringen av Norrland”.

Nu ska man ju vara försiktig med grovt tecknade liknelser, men i båda fallen ligger makten – den politiska, den ekonomiska makten; makten över dagordningen och prissättningen, vad och vem som räknas och hur mycket – någon annanstans. Det perspektivet sätter lätt tillväxt framför både människor och miljö. Så mycket lättare att kalhugga en skog eller förgifta en sjö när vinsterna kan plockas ut på behörigt avstånd.

Låt oss hoppas att Landet utanför bara är början på en livsnödvändig debatt. Om hela Sverige verkligen ska leva är det akut hög tid att släppa slagorden och börja diskutera hur det rent konkret ska kunna gå till – och vilka konsekvenserna kan tänkas bli om vi medvetet eller omedvetet väljer bort stora delar av landet.