I den senaste Indiana Jones-filmen finns följande korta meningsbyte: ”I can’t believe you sold out to the russians.” ”What can I say. I’m a capitalist.” För det är väl det som kapitalismen går ut på, att tjäna pengar. Rätta mig om jag har fel nu. Producenter av varor och tjänster är ute efter ekonomisk vinnig. Medan konsumenten vill tillgodogöra sig varor och tjänster till så lågt pris som möjligt. Detta regleras något av tillgång och efterfrågan etc. Det kan man väl ändå säga är stommen till det hela. Om jag nu får hårdra det så är svartarbete vid sidan av fildelning, kapitalism i sitt esse. Ibland skulle jag vilja kasta in barnporr, prostitution och narkotikahandel i samma påse men jag är ju förstås medveten om att det är lite andra faktorer som kommer in där, maktförhållanden, kickar och/eller imbecillt beteende i allmänhet.

Kristina Mattsson ger oss en inblick i hur det här med tillgång och efterfrågan funkar när man lever och arbetar i Sverige utan tillstånd som illegal invandrare, asylsökande som fått avslag, försörjare av en dotter som du lämnat i Peru och inte sett på fyra fem år etc. Eller som i Nicolas fall, vars föräldrar av ren stolthet och lycka över att få återvända till sitt hemland inte förnyar hans uppehållstillstånd. Trots att han är uppvuxen i Sverige och har gått i skola här saknar han nu ett personnummer. Saknar du ett korrekt personnummer med de fyra sista siffrorna är du i stort sett utesluten ur samhället, du är papperslös. Du kan inte få läkarvård, du kan inte få en riktig bostad, och om du blir illa behandlad kan du inte vända dig till polisen eftersom dom då kastar ut dig ur landet. De enda jobb du kan få är svartjobb. Och som svartjobbare saknar du all form av skydd som en ”vanlig” anställd har på sin arbetsplats. Inte ens facken tar hand om dig. Trots att de är organisationer som grundats på hela idén om en samlad arbetarrörelse vill de inte ha att göra med svartjobbare eftersom de anser att lönerna hålls nere på grund av dem. Som svartjobbare får du alltså stå ut med att tjäna 5 kronor i timmen på att bygga om en villa, du får stå ut med att din arbetsgivare kräver sex av dig för att du ska få behålla din anställning, du får stå ut med att krögaren på Stureplan inte ger dig lön på två månader för disken som du diskat. De som ställer upp för de papperslösa är som vanligt (om jag får vara så partisk) folkliga organisationer på vänsterkanten, Rädda barnen, Röda korset samt religiösa föreningar. I övrigt dör humanismen i en nyliberal ekonomi.

Det här är bara ännu ett exempel på att idén om ett klasslöst samhälle, en linje som vissa grenar i det offentliga Sverige vill hävda, bara är en myt. Medan de ”vanliga” arbetarna har kunnat förhandla sig till (efter många strider, det är jag medveten om) en medelklasstandard har en underklass som nyttjas och utnyttjas skeppats in i landet.

Mattsson visar hur de papperslösa är invävda i samhällsstrukturen på ett så djupt plan att de till och med städar på Systembolaget, ett av de sista statliga flaggskeppen. Men ibland har hon ett språk som stör mig lite. Som en luddigt formulerad fråga på en grammatiktenta. Fakta får sig en törn och objektiviteten kan bli lidande. Det är många värderingar inlindade i språket och det kan ibland tendera att vara lite spekulativt med påståenden utan egentlig källa. Men ska man hänga upp sig på det här? Nej. Kniv av nej. När jag läser om resturangen på Stureplan blir jag förbannad, men det som gör mig förbannad är inte alltid de stora organisationerna och byråkratin som kör över eller utesluter den lilla människan. Det är när den vanliga lilla människan är blind för den andra lite mindre människan, blind för skiten han/hon lämnar efter sig. Som Micke. Micke har aldrig ”lärt” sig städa, Micke reser sig helt sonika från matbordet och går när han har ätit färdigt. Sambon tröttnar, förhållandet blir lidande och en polsk städhjälp hyrs in för att städa någon gång i veckan. Hon får 80 kronor i timmen, fast hon får ju betalt för fyra timmar när det bara tar tre.

Det är förstås inte bara svart arbete och en inofficiell ekonomi som De papperslösa och de aningslösa tar upp, men det ligger som grund. Det och hur vi aningslösa traskar in på resturangen. Tallriken är ren trots att diskaren inte har fått lön på två månader.

Ibland får jag för mig att Nietzsche en gång kallade marknaden för den enda sanna nihilismen. Jag tror inte att han har gjort det, men jag håller med ändå.