Recension

: Mina drömmars land
Mina drömmars land Manne Fagerlind
2013
Damm
8/10

Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land

Utgiven 2013
ISBN 9789175370248
Sidor 364

Om författaren

mannefagerlind
© Lars Trangius

Manne Fagerlind är född och uppvuxen i Strängnäs men bor nu i Stockholm. Han har arbetat inom hemtjänsten, som språklärare och nu som systemutvecklare. Som skönlitterär författare debuterade han 2012 med romanen Berg har inga rötter. 2013 kom Mina drömmars land.

Manne Fagerlind – författarens blogg.

Sök efter boken

Jag älskade Manne Fagerlinds debutroman, Berg har inga rötter. Först för omslaget, senare för storyn, till slut för språket. Jag är otroligt glad över att Mina drömmars land går i precis samma anda. Historien är helt annorlunda, givetvis, men språket och känslan för gestaltning är kvar. Och omslaget är om möjligt ännu snyggare.

Vi får följa Joseph som flyr från Uganda för att söka lycka och trygghet i Sverige. Han lever som papperslös i Stockholm och kylan han möts av är påtaglig. Samtidigt lär vi känna IT-entreprenören Henrik som nått sina drömmars mål och som tjänat storkovan på sitt enormt framgångsrika företag. Men vad ska han göra nu? Hans nya utmaning blir att skapa ett ansiktsskanningsprogram för illegala immigranter …

Hans fru, Lotta, är kläddesigner men hennes försäljning går trögt. Hon känner sig inte nöjd med att vara beroende av sin mans förmögenhet och kämpar för att hitta sin plats i arbetslivet. Något händer som får henne att vidga sina vyer och ifrågasätta hela sin tillvaro och hon ser sin chans till att finna livets mening. Hon ska hjälpa flyktingar till ett drägligt liv.

Jag tycker mycket om den här boken och mycket av varför tror jag vi hittar i Fagerlinds förmåga att gestalta. I debuten var huvudpersonen en äldre man med stegrande Alzheimers, i Mina drömmars land är en av huvudpersonerna en flykting från Uganda. Jag är inte helt säker, för jag har inte frågat, men jag gissar att författaren vare sig har haft den först nämnda sjukdomen eller flytt till fots och med båt för att leva som papperslös med tiggeri som enda väg till mat.

Och ändå är man verkligen där när man läser.

Speciellt en del tar mig fullkomligt med storm, utdraget jag ger er är i bokens början så jag spojlar inte för er nu:

Efter en stund blev yrseln så svår att han måste stanna och ta stöd mot en vägg. En mamma med två små barn kom promenerande. Barnen såg underliga ut med sina gulvita kalufser, han hade aldrig sett så ljust hår förut. Det ena barnet tuggade på en hamburgare, invirad i flottigt papper. Han blundade för att slippa se den. Snart skulle han få mat ändå, det måste han få, han skulle säkert få något ikväll. En barnröst gnällde och mamman fräste till. Han undrade vad de bråkade om och öppnade ögonen. Då såg han mamman trycka ner mer än halva hamburgaren i en papperskorg, varpå hon tog barnen hårt i handen och stegade vidare. Lättnaden var så stark att han nästan vacklade till igen. Äntligen mat, äntligen skulle han få äta! Men det var så mycket folk, så många som såg honom. Han blev stående, kunde inte förmå sig att gå fram och plocka upp den, det skulle vara så pinsamt. Men till sist gjorde han det ändå. Han hade inget val. Han gick fram till papperskorgen och öppnade nonchalant locket. En stark lukt av hundskit ångade upp från soporna och gav honom kväljningar, men hamburgaren verkade ändå ren.

Jag älskar hur Manne Fagerlind gestaltar Josephs möte med verkligheten under flykten, från Uganda, via Grekland och till Sverige. Hur denne flykting desperat letar mat i soporna, äter det som luktar minst illa, hur han tvingas gömma sig i en buske mitt i Stockholm för att i panik få ut maten igen när hans svältfödda mage inte kan behålla den. Hur det plågar honom att tvingas be andra om pengar och hjälp. Hur han fryser. Vandrar huvudstadens gator utan en krona. Jag kommer faktiskt på mig själv med att tänka ”men gud ta upp mobilen och …”.

Och så skäms jag. Så förutsägbar och bortskämd är min hjärna tydligen.

Tur att författaren inte är det.

Jag tror inte att det varit författarens mening att jag ska känna så, det är för enkelt. Men det blir en bonuseffekt. Och är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land.

Jag längtar redan efter nästa bok.

Josefine Lindén

Publicerad: 2014-02-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-31 13:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5542

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?