Jag älskade Manne Fagerlinds debutroman, Berg har inga rötter. Först för omslaget, senare för storyn, till slut för språket. Jag är otroligt glad över att Mina drömmars land går i precis samma anda. Historien är helt annorlunda, givetvis, men språket och känslan för gestaltning är kvar. Och omslaget är om möjligt ännu snyggare. Vi får […][...]

Mångas stora och skärande rädsla är att bli dementa, att förlora kontrollen över sig själva och världen runt om kring. Att slira runt och kämpa för att finna logik i en värld som plötsligt är främmande. Jag följde själv min mormor rakt in i väggen som alzheimerssjuk och jobbade sedan extra flera år inom äldrevården […][...]