Mångas stora och skärande rädsla är att bli dementa, att förlora kontrollen över sig själva och världen runt om kring. Att slira runt och kämpa för att finna logik i en värld som plötsligt är främmande. Jag
följde själv min mormor rakt in i väggen som alzheimerssjuk och jobbade sedan extra flera år inom äldrevården med dementa. Något som den tiden lärt mig är hur skör verkligheten är.

Lasse har nyligen blivit pensionär och lever ensam med ett havererat liv bakom sig. En misslyckad karriär, dito familjeliv och har dålig kontakt med de två barnen. Hans enda livlina är deckaren han skriver. Att slå ner bokstav för bokstav i papperet med skrivmaskinen får tankarna på de plågsamma åren som konstvetare i bakvattnet att blekna för en stund. Genom att åtminstone få till den skönlitterära bomben kommer han att kunna slänga en tegelsten i skallen på sin gamla antagonist
Carl-Johan Broman. Plötsligt smyger sig dock förvirringen på honom bakifrån, ganska burdust. Han finner sig mitt bland ord han glömt att han skrivit. Tappar sammanhang. Lasse blir orolig, och efter utredning hos läkaren får han så diagnosen Alzheimers sjukdom.

Demens fascinerar mig. Med min bakgrund inom vården liksom den som anhörig samman med nyfikenhet på hjärnan och dess banor gläder det mig att denna bok skrivits. Jag hoppar in mellan pärmarna och suger i mig Lasses väg genom livet. Tar honom i hand och går den ganska torra, smärtsamma och mörka väg som är hans. En exotisk väg, jämfört med min egen. Det är på tå man går med den som inte hittar. Som vill, men inte förmår. Det är ett litterärt verk med en sjukdom i fokus som inte låter sig sorteras.

Jag intresserar mig för hur man litterärt kan gestalta ett sönderfallande sinne. Ofta drar jag mig mot poesin eftersom den tillåter glidningar på såväl språklig som på komponerande nivå. Man kan låta strofer och meningar fragmenteras och smulas ner. Det är kanske där jag finner min egentligen enda, men centrala invändning mot Berg har inga rötter. Den uppbär till en början struktur. Den har en början, följer vägen och beskriver, men gestaltar den? Vissa passagers språng in i Lasse gör att något bränner till. Det är dock först i andra halvan av boken som det verkligen bränner till. Det är då det riktigt skickligt gestaltade sönderfallet ramlar igenom, jag älskar det! Annars är det månne det oförstående, något krassa mottagandet av sjukdomsbeskedet Lasses sätt att bli ett med det nya jag som är honom? Genom att skriva blir orden som beskriver honom en del av honom och hur han beskrivs blir också hans lina att balansera på. Jag känner då och då att den är väl stadig att gå på. Den erfarenhet jag har är att den dementa ofta uppbär ett stort mycket mer svajjigt inre än vad Lasse gör.

Men. Detta är litteratur. Det är välformulerad prosa och som litterär skildring av sjukdom och mentalt sönderfall är det riktigt bra. Manne Fagerlind sitter på formen såväl som på erfarenheten. Kanske inte på livslängden, men vad gör det? Lasse letar sig in hos mig, det räcker gott.