Jag har tre hundar, en i himlen och två här på jorden. Dessa jyckar äger mitt hjärta. De är mina bebisar och bästisar i vått och torrt. Så värnlösa och viktiga i mitt liv. Därför vet jag redan när jag ögnar igenom baksidestexten på Boys att denna bok kommer att göra ont.

Det handlar om Lasse som fyller sextiofem och ordnar kalas. Sonen Matti har inte varit hemma på tjugo år men ska dyka upp. Det är en viktig fest och Lasse har förberett länge. Storstädat stugan, lånat porslin och köpt landgångar. Då händer det som inte får hända. Lasses älskade hund försvinner. Boys är inte vilken hund som helst. Han är husses bästa vän. En tanig whippet med tunn päls och känsliga tassar. Ute är det iskall vinter och Boys har inte sitt hundtäcke på sig.

Historien utspelar sig på tre plan. Vi får följa Lasse som kämpar för att få livet att gå ihop. Han är en misslyckad diversearbetare som slåss mot alkoholism och utanförskap. Fundersam till sin läggning och därtill även bisexuell. Det är dock inget historien djupar i utan så är det bara.

Så har vi Boys. Den taniga rashunden som är Lasses allt. Deras relation är emellanåt ordlös. De läser varandra såsom bara riktigt närstående kan göra. Boys är illa gillad av grannarna omkring som anser jycken vara aggressiv och opålitlig, men enligt Lasse behöver han bara tid på sig. Grannarna smider en hjärtlös plan som spårar ur, och Boys irrar skadskjuten omkring i skogen, fast besluten att ta sig hem till sin kära husse.

Det sägs att hundar inte kan uppfatta sin spegelbild, men det är inte sant. I vattnet skymtar han sitt ansikte medan han dricker, och när han vrider huvet lite åt sidan ser han att ena ögat är igenkletat av blod, märker att han nästan bara ser på det andra. Blundar han blir det bara ett grått blurr.
Törsten är släckt, tänderna och tungan iskalla. Efter att ha gäspat ruskar han på kroppen ända ut i svanstippen, och ena örat viks och läggs åt fel håll men det märker han inte, för samtidigt hugger det till i bakbenet. Som om någon högg in en kniv. Han är nära att ramla och med ett gnyende kastar han huvet bakåt som för att skrämma iväg en broms, men smärtan är kvar. Den kommer inifrån. Ska benet lossna?

Hundar ska inte förmänskligas och Boys egna avsnitt balanserar skickligt på rätt sida. Han skildras som en varelse av kött och blod utan att bli disneyfierad.

Sen har vi då Matti. Den förlorade sonen som anländer hem i samma stund som hunden mystiskt försvinner. Matti är liksom pappa Lasse en grubblande själ. Att komma hem väcker jobbiga känslor, och bjuder på en del obehagliga återträffar från förr. Matti kämpar mot sin inneboende konflikträdsla och den knepiga relationen till sin pappa.

Kärleken till en hund är okomplicerad. Det är enligt mig inte missriktad love som substitut för annat. Det vore alltför lätt tolkat att se denna relation som sådan. Den förlorade sonen som dyker upp efter många långa år. Hur pappa Lasse projicerat sin längtan på hunden när Matti försvunnit till storstaden. Och visst kan det ha börjat så, men med tiden är jag övertygad om att Lasses och Boys relation vuxit sig djupare. Det är starka band mellan två varelser som är lika beroende av varandra. Det är villkorslös och äkta kärlek som vinner över fattigdom, sjukdom och utanförskap.