Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

Så lyder en dikt av Ingrid Arvidsson. En liten dikt med ett stort innehåll. Jag tycker att den sammanfattar så mycket på nio rader. Dessutom kom jag att tänka på den när jag läst Till minne av Berit Susanne Fredriksson. Det är en stolt berättelse om en döende kvinna, Berit Susanne Fredriksson, till vardags kallad Sussi. Cancern gnager på hennes kropp och livet rinner ut trots att hon inte alls vill. Sussis liv har varit kantat av vedermödor och kamp. Hon har levt ett hårt liv med mycket alkohol och en del droger. Hennes boende har bitvis varit misär och hennes man Tony har ofta varit otrogen och sonen Dennis fjärmar sig från sin mor. Men ingenting är så enkelt. Tony är Sussis livs kärlek och de hittar alltid tillbaka till varandra, de är till för varandra.

Ibland tänkte jag att han förstört mitt liv, och jag hans. Vi brukade skrika det åt varandra när vi bråkade. Och det var sant. Men samtidigt tänkte jag att om jag i morgon fick reda på att jag snart skulle dö, vad skulle jag helst göra då och svaret var alltid: att vara med Dennis och Tony, vara nära min familj.

Så tänker Sussi som ursinnig småbarnsmorsa och så fortsätter hon tänka livet ut. Det här är en lågmäld berättelse om ett liv som kanske inte blev så mycket utåt sett men som gör huvudrollsinnehavaren lycklig emellanåt. Och det är en historia som jag gärna läser. Det är renande att få läsa om andra liv när vi i sociala medier och i magasin översköljs av glamour och glittrigt lyckade diton.

Den här historien påminner om Anna Ringbergs debut Boys från 2010. Den handlade också om en vindpinad människa, Lasse, som är i ungefär samma ålder som Sussi. Lasse lever liksom Sussi i misär och kämpar på med sina relationer till familjen.

Förutom Sussis historia får vi även ta del av hennes lillebror Puttes berättelse. Han vill berätta om sin storasyster men spiller mest in på sin egen politiska karriär. Det blir rörande på sätt och vis. Putte är en försynt lillebror som inte riktigt vågar lägga sig i Sussis liv även om han tycker och tänker mycket.

Till minne av Berit Susanne Fredriksson är osentimentalt berättad och säger inte åt mig vad jag ska känna. Det får jag fixa själv. Språket är lågmält men kaxigt. Karaktärerna är sargade men inte kuvade. De kämpar på med sina liv utifrån sina förutsättningar. Den här boken må vara liten i formatet men den innehåller många människoöden. Jag hade önskat att Sussis liv fått fördjupa sig i hundra sidor till. Hon är en intressant karaktär som får lite för lite plats. Såsom bokens Sussi verkar ha fått i sitt liv.