Recension

: Osynlighetsmanteln
Osynlighetsmanteln Ge Fei
2018
Chinlit
7/10

Silence non-stop

Utgiven 2018
ISBN 9789188227249
Sidor 126
Orginaltitel Yinshenyi
Översättare Roger Eriksson

Om författaren

Ge Fei (pseudonym för Liu Yong) är en av Kinas främsta författare. Hans egensinniga historier är fyllda av egendomliga karaktärer, bisarra ting och svart humor. Han är mångfaldigt blönad, bland annat med det prestigefyllda Mao Dun-priset.

Sök efter boken

Få saker är så effektiva när det gäller att frammana känslor och minnen som musik. Alla har vi de där låtarna som får oss att minnas den där dagen, den där känslan, den där förälskelsen, den där sorgen. Kommer ni ihåg den här klassikern, t ex?

Ännu i dag är Krossa den amerikanska imperialistiska konspirationen det enda pekingoperastycke jag lärt mig texten till.

Cui gör det som alla musikälskare drömmer om: han jobbar med musik. Eller rättare sagt gör han inte alls det. Han bygger svindyra stereosystem till nyrika Beijingbor som inte kan höra skillnad på Bach och Last. Det var en bra business för några år sedan, i det boomande Kina, men nu är han snart 50 och klassklyftorna blir allt oöverskådligare, och i 10-talets värld där musik bara är något du hör på telefonen, eller som bäst på piratkopierade CD med taffligt producerad Hong Kong-pop, har uppdragen börjat dö bort. Som miljoner andra hankar han sig fram från lönecheck till lönecheck, bor frånskild i andra hand i en dragig lägenhet full med HiFi-utrustning för tiotusentals kronor och hans egen syster hotar med vräkning. Så när han får en chans att bygga det bästa stereosystem världen någonsin skådat (för lyssna på det lär ingen göra) åt en man som uppenbarligen är inblandad i väldigt farliga affärer vore det ju dumt att säga nej.

Osynlighetsmanteln är en rotlös men inte viktlös liten roman, och det är nog med flit. Ge Fei låter i korta episoder sin hjälte fumla sig igenom det nya Kina, med barndomsminnen av kulturrevolutionen och döda föräldrar genom Dengs kommersialisering fram till dagens läge där allt har ett pris och inget tycks ha ett värde, där det förflutna sopats rent på en generation, där ingen har kontroll över sitt öde men ändå får klara sig själva.

I stilla mak, med lätt Kafka-torrt sinne för humor och utan större åthävor, får vi Cuis liv berättat för oss fram till ett läge där han i princip blir en statist i en verklig Scarface. Jag är lite kluven till Ge Feis berättarstil; den är så precis, så lågmäld att även de största dramatiska händelserna nästan blinkar förbi med en butter kommentar; mer Satie än Tchaikovsky. Som läsare får en själv tolka in mycket i vad som händer, berättaren Cui håller huvudet nere, fokuserar på att ta sig igenom vardagen. Det gör att det någon gång blir lite svårt att få grepp om den. Samtidigt gillar jag hur den gör de stora idealen – förutom Cuis ensamma passion för musiken – påfallande i sin frånvaro. Världen styrs av skurkar, politik diskuteras bara av självgoda akademiker som aldrig behöver omsätta något i praktik, och faller du under en viss horisont ser världen dig inte längre. Så är det bara, anpassa dina förväntningar därefter så kanske du kan lära dig att se någon skönhet mitt i skiten ändå.

Björn Waller

Publicerad: 2018-02-06 00:00 / Uppdaterad: 2018-02-05 18:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7240

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?