Väldigt bra och väldigt hemsk. Det är de två enkla omdömen som jag kan sluta mig till efter att ha läst den här boken. De hänger ihop på flera sätt också – boken blir hemskare av sättet den är skriven på, så obönhörligt registrerande och vackert att man får en känsla av en historiens oundviklighet som är svår att stå emot. Kanske fanns den känslan också hos invånarna i Kina under den här tiden – känslan av att man som individ är maktlös inför de politiska makter som inte går att påverka: man kan bara dras med av floden och hoppas på att flyta upp på stranden efteråt. Lika bra att lita på ingen: förräderi och svek är vad samhället byggs på.

De hemlösa skildrar ett antal personer och händelser i en mellanstor kinesisk stad. Det är 1979 och historien står lite och stampar: Mao är död och kulturrevolutionen är över, men kommunistpartiet styr fortfarande med järnhand. I Beijing pågår dock en maktstrid där mer demokratiskt sinnade partimedlemmar försöker öka sitt inflytande. I Lerstaden, där boken utspelar sig, ska i bokens inledande del den kontrarevolutionära kvinnan Gu Shan avrättas offentligt. Hennes död bidrar till att motståndet rör på sig även här, och människorna i staden prövar försiktigt hur det är att ha en åsikt – kan jag tycka något annat än vad partiet säger, kan jag möjligen vara en annan än den folk tror jag är?

Yiyun Li skildrar ett tiotal personers vardag och tillvaro runt dessa händelser, bland annat den dödsdömda kvinnans föräldrar, en av hennes gamla skolkamrater som numera är offentlig uppläsare av partinyheter i radion, ett gammalt par som lever på att städa gatorna, en ung vanställd flicka, och en pojke som ses som paria av samhället och möjligtvis inte är helt frisk. Deras öden binds ihop på olika sätt, ibland i bokens nutid, ibland visar sig kopplingarna finnas längre bak i tiden. Li är fantastisk på att avslöja lager efter lager i sina karaktärer, och ingen av dem tillåts vara enkelspårig, god eller ond.

Bland de mest intressanta karaktärerna finns Gu Shans far, en lärare som en gång i tiden varit högt uppsatt universitetsprofessor – men det var före revolutionen, och efteråt blev han degraderad till småskolan. Han har hela sitt liv försökt anpassa sig, men också lära sin dotter att inte tro på det myndigheterna säger, eller några andra auktoriteter för den delen. Trots det tvingas han se henne bli först blint partitrogen, därefter fängslad för sin antirevolutionära tro. Han har försökt ge sina elever i alla åldrar tillgång till språk och bildning, men blir på äldre dar alltmer tveksam till vad som varit meningen med alltihop. Hur tjänar en människa i ett förtryckande samhälle på att kunna se förtrycket? Är det inte bättre att leva okunnig?

En annan historia som förtrollar i bokens centrum är kärlekshistorien mellan den utstötta Bashi och den vanställda Nini. Båda är de vana vid omgivningens spe och hån, Bashi som sysslolös bråkmakare och intrigant som lever på ett arv, Nini som ett slags oavlönad piga hos sina föräldrar där hon får skulden för den otur som drabbat dem sedan hon föddes. Som läsare tycker man initialt väldigt illa om Bashi, som är slug och beräknande i många situationer, men som också hyser en nyfikenhet och ett slags frimodighet som är ovanlig i hans omgivning. Men när han möter Nini ser man att han har också andra sidor, och hon möter hos honom någon som inte dömer vid första ögonkastet, som inte är fast i gammal vidskeplighet eller ny ”samhället-framför-allt”-anda där handikappade människor ses ner på. De är båda överlevare i en förvånansvärt ogin värld, där människor betraktar varandra med misstänksamhet och missunnsamhet.

Att det går mer eller mindre dåligt för alla i den här boken, det kan man säga utan att förstöra läsningen. Boken skildrar inte en saga som har ett lyckligt slut, den visar på ett tillstånd i ett land där en sådan spänning råder att minsta ord eller vägval kan leda till förkastelse. Ingen är lycklig här, man har på sin höjd ögonblick av glädje att se tillbaka på. På Kulturhusets Internationella författarscen berättade Yiyun Li själv om hur hon såg på det faktum att det finns så lite hopp i boken. Hon sa att hon höll med om att historien är dyster, men att hon ser att det finns hopp i enskilda karaktärer. Jag tror också att det är så man får se det – De hemlösa ger ingen vacker bild av Kina eller av samhället och människorna i det i stort, men det är en vacker bild av enskilda karaktärer, och av vissa av deras handlingar.

Läs en rapport från Yiyun Lis besök på Internationell författarscen.