En lite märklig boktitel kanske, en smula lång, en smula för simpelt poetisk. Men visst osar det om den? Visst ger den en sorglig känsla av saknad och kuslighet, av att allt egentligen är eländighet? När mörkret faller slår vi oss för pannan eftersom vi minns att lyckan bara var en vacker dröm och att mellan drömmarna finns bara verkligheten och den är eländig. Bönder har alltid varit fattiga och bönder finns det överallt. Därför blir När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig universell, trots att inget kunde vara en välfärdssvensk mer främmande än den fattiga by i kulturrevolutionens Kina där bokens 29 små historier utspelar sig. Det är en så eländig skådeplats att hjärtat skrumpnar. Och den största eländigheten är inte ens den förkrossande fattigdomen utan all olycka byborna åsamkar varandra. Befolkningen i Wenfamiljens by, där allt utspelar sig, är sanslöst dåliga på att ta hand om sig själva. Precis som välfärdssvenskar och precis som alla andra.

När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig är så bra att den ger känslan av att den tillkommit av sig själv. Det är väldigt sällan man håller en sån bok i sin hand. Den är som smidd i ett enda stycke och saknar fogar eller sömmar, alla yrkeskårens verktyg har Naician lyckats använda så smidigt att bara det slutgiltiga resultatet är kvar. Och detta i en bok som använder språket på ett säreget och påfallande sätt, med upprepningar och kontrastrika stilvändningar. Man får den där känslan av att ingenting kan tas bort eller ändras utan att boken tappar värde, samtidigt som man starkt känner att vem som helst får göra vad som helst med boken eftersom historierna ändå kommer vara kvar. På så vis är När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig faktiskt något så märkvärdigt som en fulländad roman.

En annan sak som imponerar är Göran Malmqvists översättning. Visst, det är inget märkligt med att ett så blytungt översättarnamn levererar, men i När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig är Malmqvist grandios. Så kompetent är den svenska texten att man undrar om originaltexten rimligen kan vara lika bra. Och ändå är det inte texten som är bokens styrka, utan det fattiga i livet i Wenfamiljens by som vi ser genom den. Vardagens tragikomik i fattigböndernas eländiga liv slår emot läsaren som en stekpanna när hon öppnar boken. Så dråplig, så tragisk, så burleskt komisk, så mänsklig och så handgriplig att man ser stjärnor.