Recension

: Den genomskinliga rättikan
Den genomskinliga rättikan Mo Yan
2014
Tranan
7/10

I tystnaden

Utgiven 2014
ISBN 9789187179211
Sidor 228
Översättare Göran Malmqvist
Illustratör Zheng Hui

Om författaren

Mo Yan (pseudonym för Guan Moye) är född 1955 och uppväxt under fattiga förhållanden i Gaomi, som ligger i Shandongprovinsen i nordöstra Kina. Det internationella genombrottet kom med romanen Det röda fältet, som väckte sensation när den gavs ut i Kina 1987 och även har filmatiserats. I sitt skrivande återvänder han ofta till sin hemtrakt på den kinesiska landsbygden. Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2012.

Sök efter boken

Det är knepigt, det här med att vara romanförfattare och då och då få ur sig kortare historier. Om en var en sån där som skriver noveller, OK, då kan man släppa en samling sådana. Men så är det alla de där styckena som är lite för långa för noveller och för korta för att ge ut på egen hand. Därav sådana här samlingar, och därav också ofrånkomligen lite blandade känslor när fiktion, memoar, sagor och illustrationer buntas ihop.

Det sagt så är de två längre berättelserna här bland det bästa jag läst av Mo Yan. Titelberättelsen utspelar sig under kulturrevolutionens dagar och har säkert självbiografiska inslag, men blir snart något mer, när berättelsen om en ung dövstum pojke som hamnar mitt i en kärlekstriangel i ett arbetslag driver över i en surrealistisk skildring som känns som en halvt ihågkommen dröm. Vi vet att miljoner människor skickats ut på landet för att arbeta; på något vis krymper Mo världen till bara ett halvdussin karaktärer, tecknade med små högkontrastdetaljer. Har ni sett Oni-Baba? Så ungefär.

”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” är om möjligt ännu bättre, men också raka motsatsen. Här har vi satirikern Mo, den där som visst är politisk, men utan att göra sig omöjlig. I unge Mos lilla by utgår ett dekret från partistyrelsen att alla högerelement måste identifieras och tilldelas den arbetsuppgift som passar dem – i ett jämlikt samhälle måste ju fattigbönderna bestämma och de rika arbeta. Men vi har inga högerelement, säger man, och får till svar att tok heller, Mao har sagt att de finns överallt och då måste ni ha ett. Vad ska vi göra då? Sätta in en platsannons, ”högerelement sökes”? Till slut väljer man på måfå den fulaste, mest missbildade läraren, magister Zhu, till högerelement och låter honom få påklä sig allt det värsta. Mo hyllar kulturrevolutionens Kina i så översvallande ordalag så att ironin går varvet runt; i vilket annat land har man så högkvalificerad arbetskraft att den mest korrupte fattigbonde kan bli chef, och den mest välrenommerade läkare eller operasångare får jobba som dräng?

Inte så att de övriga berättelserna här är dåliga, men jämfört med de två känns de mest som skisser – i ”Muren som kan sjunga”, med sin slående bild av en marknad på isen där all handel sker i tysthet, säger han rentav rakt ut att han nog borde göra en hel roman av det. Överhuvudtaget är det många berättelser här om människor som väljer att inte tala.

Om alla andra kan tala, men ingen gör det, varför måste du då ensam tala? Det sägs att folkets tystnad är illavarslande. Så länge folk pladdrar på om ditt och datt är det ingen fara för samhället.

Sen är det det med översättningen. Det är inte det att Göran Malmqvists översättning egentligen lämnar något att önska, även om jag kan tycka att det är lite synd att Tranan inte kunnat använda en översättare för Mo; även om både Malmqvist, Anna Gustafsson Chen och Lennart Lundberg gör bra insatser blir det en skillnad från bok till bok. Men även om jag förstår att han vill fånga Mos landsortskänsla blir det ändå lite förbryllande när han pratar om fjärdingsvägar och härad, och när namn som Zhu och Liu blandas med namn som Krysantemum och Järnberget. Det är en knepig balansgång, mellan en översättning som konst och en som bruksanvisning, och jag avundas inte Malmqvist.

Men vafan, man kan inte kräva allt, och det är en konflikt jag hellre tar än slipper. I slutändan läser man väl inte litteratur från andra länder som någon kulturstudie, eller? Allt annat åsido, i sina bästa stunder är Mo Yan en härlig författare, och här finns fullt tillräckligt av den varan.

Björn Waller

Publicerad: 2014-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-09 22:04

Kategori: Recension | Recension: #5954

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?