Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789187179532 |
Sidor | 429 |
Översättare | Anna Gustafsson Chen |
Först utgiven | 2009 |
Om gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen kan man ha många åsikter. Men inte att han är dålig på att spela gitarr. Associationen kan te sig lite märklig, men Mo Yan fungerar lite på samma vis. Hans förmåga att med några få utvalda detaljer måla upp en hel scen och ge läsaren en fullkomlig närvaro i denna gör honom måhända inte helt unik. Men det gör hans skrivande oklanderligt och bland den kritik som riktats emot honom så har knappast någon varit riktad mot själva författandet som sådant.
Däremot gör inte det läsningen av Yngel till den fantastiska läsupplevelse jag hade förväntat mig. En skildring där ”hela den kinesiska samhällshistorien ligger som en kuliss och temat är den omdiskuterade ettbarnspolitiken”, som baksidstexten beskriver den, skriven av en författare som precis mottagit medaljen ur kung Carl Gustafs hand. Ja det bygger onekligen upp förväntningarna. Och även om de knappast kan sägas falla ner som en pannkaka, så blir läsningen ryckig.
Dispositionen är genomtänkt. Berättelsen berättas av Grodynglet, en näst intill vanlig man på den kinesiska landsbyggden men som har nära släktingar som var med på de rätta ställena under skapandet av folkrepubliken, i brevform. Breven är adresserade till herr Sugitani, en japansk överste som agerat både ockupant av Kina och fångvaktare till Grodynglets faster, barnmorskan Hjärtat Wan. Grodynglets uttalade ambition är att skriva en pjäs om henne, något som också sker och som läsaren får ta del av. Den är den avslutande 100-sidiga delen av romanen. Vägen dit går i relativ harmoni med kronologin och upplägget känns som sagt välgenomtänkt. I vart fall i teoretisk mening.
Stundtals fängslas man av Yans skrivande och flera episoder följer man med stort intresse. Andra delar kan bli långdragna och ett gemensamt problem är att de ofta är svåra att sätta i direkt samband. Visst, det är en släktsaga och innehållet blir, som sig bör, både de stora och de små tingen: tvångsaborter i långt framskridna graviditeter varvas med små anekdoter som nästan för tankarna till Emil i Lönnerberga. Den röda tråden som binder ihop delarna är däremot för tunn, eller i vart fall för tunn för mig, att följa och engagemanget blir ryckigt.
Persongalleriet är omfattande och enligt byns tradition är alla döpta efter kroppsdelar, något som kan skapa lite förvirring. Romanens egentliga huvudperson, Hjärtat Wan, är en komplex kvinna med starka inbyggda motsatser. Hon har hjälpt tiotusen barn till världen, som självuppoffrande barnmorska som närhelst det behövs traskar iväg så långt det behövs för att hjälpa unga mödrar. När ordförande Mao dör och målsättningen för folkrepubliken inte längre är att skapa så många nya medborgare som möjligt, utan att tvärtom växla om till ettbarnspolitiken, anammar hon partiets nya direktiv med samma beslutsamhet. Partiet är hon obrottsligt trogen och det kan närmast ses som ett substitut för det äktenskap hon aldrig ingick, då hennes ungdomskärlek tog sitt stridsflygplan och landade i Taiwan. Medan han lämnade skammen och förräderimisstankarna kvar till Hjärtat Wan. Den ynnest partiet visar henne betalar hon tillbaka, med hårt arbete och fullkomlig lojalitet. Men på ålderns höst ruckas samvetet över de tusentals dödade fostren.
Ettbarnspolitiken är onekligen ett intressant tema för en roman. Få andra politiska beslut har en så extrem skillnad mellan den kollektiva nyttan av att undvika överbefolkning och den individuella tragedin när staten går in och tvångsaborterar foster, hur långt fram i graviditeten de än må vara.
När man läser Yngel (vilket ska tilläggas är den enda roman jag läst av Yan) är det lite svårt att fullt ut ta till sig av den politiska kritiken som uppkom i samband med att han tilldelades Nobelpriset. Kritiken rörde främst det faktum att Yan är medlem i kommunistpartiet och därför kan anses gå i regimens ledband. Här duckar dock knappast författaren för att beskriva konsekvenserna av partiets politik. Visst utspelar sig händelserna några år tillbaka i tiden och författaren tar inte någon egentlig ställning, men skulle Yans frispråkighet vara representativ så är yttrandefriheten inte fullt så beskuren i Kina som ofta hävdas. Frågan är väl dock om någon annan, icke partimedlem och utan den där speciella medaljen, skulle kunna få en lika osmickrande bild av landets nutidshistoria publicerad?
Publicerad: 2015-10-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-05 18:10
Inga kommentarer ännu
Kommentera