Recension

: Ansgar
Ansgar Ivar Lundgren
2015
Libris förlag
8/10

Den vapenlöse på besök hos vikingarna

Utgiven 2015
ISBN 9789173874472
Sidor 336

Om författaren

Ivar Lundgren, född 1931, har gett ut ett 15-tal böcker, senast romanen Livets pris. Han har arbetat som journalist på Dagen och Dagens Nyheter, som politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och som direktor för biståndsorganisationen Läkarmissionen.

Sök efter boken

Ivar Lundgrens roman om den tyske benediktinermunken och missionären Ansgar, som föddes 801 och avled 864, grundar sig i stora drag på Ansgars vän Rimberts levnadsteckning Vita Anskarii, som skrevs under åren 865-876. Rimbert och Ansgar stod varandra nära under 30 år. På Wikipedia läser jag att Rimberts biografi förmedlar många intryck från Ansgars vistelse i 800-talets Sverige:

Berättelsen utgör också en av få källor för information om Nordens samhällsstruktur under denna period, samt är den enda hågkomst som bevarats till eftervärlden avseende ett flertal dåtida kungar i de områden som idag utgör Danmark och Sverige.

Rimberts biografi borde därmed vara en intressant läsning för de flesta, även för den som inte är särskilt intresserad av just kyrkohistoria. Här skulle det varit på sin plats att jag själv hade läst Rimberts biografi, men tiden räcker som så ofta inte riktigt till, i alla fall inte just nu.

Ivar Lundgren tolkar Ansgarsgestalten på ett personligt sätt, vilket han påpekar i efterskriften till sin roman. Romanen kretsar mycket kring Ansgars inre liv, hans känslor och tro. När han bara var 5-6 år lämnades han av sin far i klostret Corbie, i Picardie, i nuvarande västra Frankrike. Då låg Corbie i den västra delen av det stora frankiska riket, lett av Karl den store. Ansgars uppfostran och utbildning i klostret gjorde honom redo för det som senare skulle komma. Efter att långt senare, en kort tid ha missionerat i Danmark, blev han 829 uppmanad av Ludvig den fromme, Karl den stores son och efterträdare, att bege sig till Birka för att missionera. Ansgar skulle starta en kristen församling och bygga en kyrka. En inbjudan hade också kommit från svearnas kung Björn. Troligen ville sveakungen skapa goda relationer med de mäktiga kristna i söder och gynna handelsförbindelserna.

Det krävdes stort mod att våga sig så långt norrut där det bodde krigiska vikingar, som ville behålla sin gamla traditionella religion. Ansgar hade detta stora mod. Som munk var han otränad för strid och vapenlös, men lyckades under strapatser ta sig till Birka, startade en församling och höll gudstjänst. Men han fick uppleva stort motstånd från nordborna, och levde under ständigt hot. Att försöka kristna vikingar var förenat med livsfara. Han stannade knappt två år i Birka, och hans nästa och sista besök där 853, innebar heller ingen större framgång för kristnandet av området, även om hans kyrka på Birka leddes av ytterligare två präster, vad man känner till. En biskop från Bremen som besökte Birka en bit in på 900-talet, 936 eller 937, uppgav att ingen präst hade verkat på Birka under de senaste 70 åren.

Genomgående tycker jag romanen är intressant och spännande att läsa. I en våldsam och krigisk tid som vikingatiden, måste det finnas med våldsskildringar, men de är få och fyller en funktion. De tar aldrig överhanden. Det berättas i romanen om att det har skett djur- och människooffer, men ingen sådan skildring finns med. Historien är koncentrerad på den kristna tron, och Ansgars uppdrag, men den är också en äventyrsroman och naturligtvis en historisk roman. Den historiska romanen kan ofta ge mer liv åt historiska personer än vad en biografi i allmänhet kan ge. Ivar Lundgrens Ansgar har gjort mig mycket mer intresserad av den förkristna historien och av hur de första missionärerna hade det och mottogs av nordborna, än vad jag var förut. Författaren har lyckats levandegöra Ansgar.

Romanen väcker också en del frågor. Till exempel undrar jag på vilket språk Ansgar talade med vikingarna när han först kom i kontakt med dem? Han kan ju inte från början ha kunnat deras språk, fornnordiska. Kunde en del vikingar tala latin? Eller fanns det något annat allmänt känt språk som kunde användas?

När Ansgar efter ett och ett halvt år på Birka återvände till sitt hemland, blev han år 831 utnämnd till biskop i Hamburg, och långt senare, strax före sin död, blev han ärkebiskop i Hamburg-Bremen, ett ärkebiskopsdöme som då hade ansvar för kristnandet i norr. Hela Norden låg snart under detta ärkesäte. Först 1104, då Norden fick sitt eget ärkebiskopsdöme, med ärkestiftet placerat i Lund, förlorade Hamburg-Bremen sin betydelse.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2015-10-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6292

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?