”Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår/Och hela vår kultur är byggd på denna metafor”, sjöng Kjell Höglund. Det är en av de mest intressanta och mest skrämmande delarna av kristendomen som fått bilda världsstandard sedan kolonialtiden: Att lidandet och underkastelsen förädlar, att martyrskapet är något eftersträvansvärt, att om du blir förtryckt kan du i alla fall glädja dig åt himmelriket och kanske rentav en helgontitel efteråt. De gamla romarna, som såg underkastelse som något avhumaniserande, äcklades av detta och kunde inte förstå varför de kristna hyllade dem som kastades för lejonen i stället för att ge upp sin tro. Vem som vann den ideologiska striden vet vi ju, och ändå vill en del fundamentalister än idag utmåla sig som förföljda offer vid minsta provokation, som om det vore det som var kärnan i tron. ”Sen blev vi kristna själva och till inkvisitionen/Släpade vi kättare till avbön inför tronen…”

Kolonialismen fick aldrig riktigt fotfäste i Japan, även om den försökte. Men det är ju inte därför du är här, broder Sebastião Rodrigues? Näe, den unge jesuiten som anländer till Japan 1639, efter ett års strapatsrik resa från Portugal, vill ju bara hjälpa de utsatta kristna församlingarna där. Han har hört skräckhistorier om vad de grymma japanska krigsherrarna gör med konvertiter och utländska missionärer som vägrar avsvärja sig kristendomen, och under de första veckorna när han håller sig gömd i en liten fiskeby där folket i hemlighet lever så kristet de kan verkar allt bekräftas. Den onda överheten som gör allt för att utrota kristendomen från sitt land, de förtryckta massorna som bara väntar på ett glädjens budskap, som suger åt sig hans ord om en kärlekens gud och ett evigt liv som en ökenvandrare i en Carlsbergreklam. ”Låt oss gå/Låt oss gå/Låt oss gå till templet i paraiso” sjunger bönderna med nya spännande ord, och Rodrigues har så ödmjuk han är liksom en win-win-situation: I bästa fall vinner han själar åt Kristus, ger hugsvalelse åt massorna, övertalar samurajerna att låta dem be i fred och återvänder hem i triumf. I värsta fall dör han martyrdöden med Jesu namn på läpparna och blir San Sebastião da Osaka – inte för att han vill någondera, det vore ju höjden av arrogans. Nej, han vill bara tjäna sin gud och sitt adopterade folk, ge dem hopp om något bättre, göra bördorna lite lättare att bära. Det kan väl ingen klandra honom för?

Men sedan börjar de där fattiga bönderna dö för hans skull, och plötsligt är det inte lika enkelt längre. Det är inget hjältemodigt i det, hur stoiskt de än låter sig slaktas hellre än att trampa på helgonbilderna, hur de än försöker be till den där främmande guden Deus-sama när slutet närmar sig. Hur kan han med gott samvete råda dem att hålla fast vid tron när det är just den som gör dem till måltavlor, och som inte verkar ge dem något? Hur kan han fördöma de som avfaller och anger varandra för trettio silverpenningar hellre än att torteras till döds, och vad har han själv för ursäkt att inte göra detsamma? Är i själva verket självuppoffringen det mest själviska man kan ta sig för? Han ber till Gud om vägledning, men ja, ni ser titeln på romanen …

Medan jag i dag skriver detta brev går jag ibland ut ur vår koja för att se ner på havet, detta hav som nu är grav för två japanska bönder som trodde på Ordet. Havet sträcker ut sig oändligt, mörkt och vemodigt och under de grå molnen syns inte minsta skymt av någon ö. Ingenting har förändrats.

Jag ska villigt medge att jag blir lite skeptisk till Tystnaden när det första jag ser när jag öppnar den är att den svenska utgåvan är delvis finansierad av flera katolska organisationer. Men det är orättvist; Endos roman är smartare än några enkla sensmoraler. Som kristen japan som uppfostrats med ”västerländska värderingar” (för att tala modern svenska) kan han gräva djupt i båda världarna, och Rodrigues mardrömslika vandring genom både yttre och inre konflikter blir till en början rena knarket för en som gillar historiska romaner och existentialistiska funderingar. Det är målande och hjärtslitande beskrivet. Det som i slutändan gör att jag får svårt att hålla entusiasmen uppe genom hela romanen är inte något påklistrat budskap, utan bara att det känns som om Endo hakar upp sig just på Jesus vs Judas-argumentet och vrider och vänder på det tills det blir tjatigt. Som icke-troende känns det som om metaforen där får ta över berättelsen, som om poängen vore att lösa ett teologiskt spörsmål. Men även då kommer Endo (i en riktigt fin nyöversättning) långt bara på språket och beskrivningen av en människa som slits itu inombords, som ser makten krossa de svaga för en idés skull, som ser sig själv bidra till det, och förväntas ge ett svar och en mening för detta som han själv börjar tvivla på. De orden är inget som någon tro har ensamrätt till.