Japan har den senaste tiden kritiserats för att inte ha gjort upp med sin roll i andra världskriget – det vill säga rollen som aggressiv angripare. Det är förstås problematiskt, men kanske inte helt obegripligt, att det är upplevelsen av offer som levt kvar. Japanerna inledde kriget med militarism, kejsarkult och storhetsvansinne, och slutade som experimentmöss för atombomben.

Om det i Europa efter kriget talades om hur man kunde skriva efter Auschwitz utgjordes traumat framför alla i Japan av bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. För Masuji Ibuse tog det drygt 20 år innan han kunde publicera Svart regn, en roman som bygger på människors vittnesbörder från Hiroshima.

Berättelsen utgörs av en ramhandling där Shigematsu försöker få sin unga släkting Yasuko bortgift. Alla friare vänder i dörren när de får höra rykten om att hon befunnit sig i Hiroshima efter bombningen, och för att bevisa att Yasuko inte lider av strålningssjuka går Shigematsu igenom hennes och sin egen dagbok från händelserna. I deras berättelser inlemmas också historier människor de möter berättat. På så sätt kan Ibuse både skapa en smula distans till de fruktansvärda händelserna och förmedla direkta intryck från precis när det hände.

Bland det allra mest gripande är just människornas ovetande om vad som drabbat dem. Först ett bra tag efter händelserna får Shigematsu lära sig namnet på hemskheterna: atombomb. Men han kan inte begripa effekterna. En massa saker är totalförsörda, andra har klarat sig eller flyttat på sig på konstiga sätt. Ingen vet hur man ska behandla skadorna, hur liken ska tas om hand, vad som smittar, vad som kan bryta ut i efterhand, eller vad som är giftigt att äta och dricka. Inte heller vet de hur farligt det svarta regn är som Yasuko fått på sig och som inte går att tvätta bort från huden.

Underligt nog är Svart regn inte så plågsam att läsa som man skulle kunna tro. Mitt i denna förstörelse, alla raserade byggnader, lik och hemska sår finns ändå en känsla av att livet går vidare. Människors uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och vägran att släppa taget är fantastisk. Ibland bisarr, ibland rörande, ibland till och med komisk. Och ibland är det just i den komiska vardagligheten som det vansinniga och ofattbart grymma blir som allra tydligast.

Jag fortsätter att hävda att skönlitteraturen mycket väl kan vara vår bästa chans att någonsin förstå andra människor och historiska händelser. Det bevisas gång på gång av en stor skara fantastiska berättare. Masuji Ibuse kan definitivt räknas in i den skaran.