Recension

: Gen - pojken från Hiroshima
Gen - pojken från Hiroshima Keiji Nakazawa
1985
Alvglans förlag
6/10

Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”

Utgiven 1985
ISBN 917556033X
Sidor 292
Orginaltitel Hadashi no Gen
Översättare Inge Larsson
Först utgiven 1978

Om författaren

Keiji Nakazawa är japansk serietecknare från Hiroshima. När atombomben föll över hemstaden 1945 var han sju år gammal. Upplevelserna under kriget ligger till grund för serien om ”Gen – pojken från Hiroshima”. Som helhet sträcker den sig in i 50-talets amerikanska ockupation – den sjunde boken avslutades 1980.

Sök efter boken

När jag gick i lågstadiet pågick ett frenetiskt ritande av fredsduvor och sjungande av fredssånger. Senare har jag fått förklarat för mig att denna vurm stod i mycket nära samband med den vapentekniska utveckling som då, i slutet av kalla kriget, gjorde Europa till möjligt slagfält i en eventuell kärnvapendrabbning.

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

Ella Andrén

Publicerad: 2006-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-22 09:32

Kategori: Recension | Recension: #1915

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?