Nakanos secondhandbutik säljer inga fina antikviteter utan gamla begagnade grejer som folk vill bli av med. Varje dag åker Nakano, en medelålders man med framgång hos kvinnor, och den unge medhjälparen Takeo runt för att plocka upp nya grejer att sälja i butiken – alltid mot lagom betalning. Jaget Hitomi sköter butiken, ibland med hjälp […][...]

Japonism är ett begrepp som brukar användas om västerländsk konst som inspirerats av japansk estetik. Efter att ha varit ett land helt stängt för västvärlden, bortsett från att holländarna hade en förbindelse, öppnades slutligen Japan upp vid mitten av 1800-talet. Detta ledde till att japansk konst och konsthantverk blev mycket populärt och plötsligt fanns det […][...]

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was […][...]

I den kejserliga Uenoparken i Tokyo bor ett antal hemlösa i små byggen av kartong och plastskynken. De har en gemenskap och för det mesta tolereras de eller mer än så – restaurangerna i omgivningen ställer överbliven mat så att de diskret kan hämta den – men då och då fördrivs de tillfälligt från platsen […][...]

När jag läser Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten noterar jag att det verkar pågå en trend just nu. Flera böcker de senaste åren har lyft fram kvinnliga pionjärer från tidigare århundraden. Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis […][...]

Tsukiko hamnar av en händelse bredvid sin gamle lärare i japanska på en restaurang. Efter att ha lagt märke till att de båda beställt samma maträtter börjar de prata med varandra. Det blir början på en sällsam, finstämd relation som kretsar kring möten över glas med sake och mat, nästan alltid slumpartat. De talar om […][...]

En deckare är en deckare är en deckare. Så känns det ofta när jag läser någon spänningsroman. De liknar varandra. Inget fel med det, jag har trots allt med stor behållning sett alla avsnitt av Morden i Midsomer och den som säger att de är originella måste ta sig en funderare, men ibland vill man […][...]

Krävdes det ett Nobelpris för att jag skulle se storheten i Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt och opportunistiskt. Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många […][...]

Hösten 2017 stod många kvinnor enade kring #MeToo-uppropet. De berättade om egna erfarenheter av sexuella övergrepp, tog del av andras och stöttade varandra. Det har beskrivits som en revolution. Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte […][...]

Ibland räcker det. Ibland blir det för mycket. Hiro går på gymnasiet när han inte klarar det längre; trycket från föräldrarna, från samhället, från lärarna, från skolkamraterna: prestera, bygg en framtid, bli någon – eller gå under, som tjejen han såg hoppa från ett fönster flera år efter att puberteten och könsrollerna tvingat dem att […][...]