En läsare som plockar upp en roman av Haruki Murakami har traditionellt sett kunnat förvänta sig tre saker: magisk realism, ensamma män och fylliga bröst. Så även i detta fallet. Staden och dess ovissa mur är varken mer eller mindre än jag förväntade mig.

Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna får breda ut sig och är ett trevligt avbrott från de många snabba och effektiva böckerna som passerat förbi. Murakami vågar låta berättelsen flyta ut, ta plats och beskriva det vardagliga. Den här gången spenderas största delen av tiden i ett litet, isolerat samhälle i bergen. Ja, och i staden med en oviss mur. Staden dit ingen får komma utan att först separera från sin skugga.

Men det var det här med brösten. Det känns bara mer och mer fånigt, gubbigt och tröttsamt för var bok. Murakami blir äldre. Jag som läsare blir äldre och åldersskillnaden mellan huvudpersonen och hans ungdomskärlek blir större och större. Den äldre mannens blick på den unga kvinnokroppen. Jag brukar ignorera det för att hitta boken där bakom, men istället för att låta det flyga under radarn så vill Murakami i den här boken dra allt till sin spets. Hela berättelsen bygger i slutändan på den manliga blicken.

Ute i verkligheten finns två ungdomar, en flicka och en pojke som förälskar sig i varandra. Men, så plötsligt en dag försvinner hon. Det var bara hennes skugga som var i den verkliga världen, hennes sanna jag finns i staden med den ovissa muren. Det tar pojken många, många år innan han tillslut lyckas ta sig till staden, separera från sin skugga och bli insläppt genom porten. Han har hunnit bli medelålders, men flickan är fortfarande 17. Och hon har inget som helst minne av att någonsin ha träffat honom, för det var ju i själva verket hennes skugga han lärde känna som ung.

Trots att berättelsen hela tiden cirkulerar kring staden och flickan utspelar sig de bästa delarna utanför. På ett bibliotek, i bergen. Där mannen får jobb som bibliotekarie på ett privat bibliotek med en excentrisk grundare. Det är sakta, vardagligt och här Murakamis särskilda sätt att berätta kommer till sin rätt. Det händer inte mycket, det är kallt, det är snö, han eldar. Sköter sina arbetsuppgifter på biblioteket. Börjar lära känns folk i staden. Äter blåbärsmuffins. Det tar några hundra sidor men tillslut kommer jag kommer äntligen in i berättelsen och kan sätta mig ner vid brasan och koppla av.