Recension

: 1Q84, tredje boken
1Q84, tredje boken Haruki Murakami
2011
Norstedts
6/10

1¿Que?84

Utgiven 2011
ISBN 9789113037622
Sidor 507
Översättare Vibeke Emond

Om författaren

Haruki Murakami

Fotograf: Elena Seibert

Haruki Murakami, född 1949 i Kyoto, är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han med sina romaner och novellsamlingar väckt stor uppmärksamhet och fått hängivna läsare världen över. Svenska läsare har fått möta den återhållna, registrerande, vardagsbundna Murakami i den smärtsamma lilla kärleksromanen Norwegian Wood och jättereportaget om Aun-sektens terrorattentat i Tokyo, Underground.

I Kafka på stranden fick vi stifta bekantskap med den Murakami som öppnar dörrarna på vid gavel i en roman som flödar över av intryck från reklam, litteratur, dröm och myt.

Under 2007 gavs hans magnum opus, Fågeln som vrider upp världen, ut på svenska. 2008 utkom Sputnikälskling.

Efter att Murakami 1981 sålt sin jazzbar för att ägna sig åt skrivande på heltid, började han springa för att hålla sig i form. Hans personliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) innehåller minnen och reflektioner från ett liv av löpning.

Romanen 1Q84 omgavs av stort hemlighetsmakeri innan den kom ut och har slagit alla försäljningsrekord i Japan.

Sök efter boken

öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger “verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort.

Där lämnade jag er i recensionen av del 1&2 av 1Q84, och det är alltså där jag måste börja recensionen av slutet av romanen. Och svaret, för att börja i den ändan, är ett stort ”oops”. Det där var han aldrig intresserad av, och det var kanske ett misstag att leta efter något sådant. Del 3 fortsätter exakt som de två föregångarna, och så till den milda grad att jag inte riktigt förstår poängen i att dela upp den i flera delar alls.

Alla andra recensioner har börjat med att sammanfatta del 1 och 2 – det är inte så konstigt, eftersom de första 100 sidorna eller så av del 3 också i princip är en sammanfattning av del 1 och 2. Eftersom ingen som inte läst de böckerna kommer att läsa den här så skippar vi det, va? Vare nog sagt att i del 3 fortsätter handlingen där den slutade i del 2 – vi är fortfarande i året 1Q84 med sina två månar och mystiska little people som kontrollerar verkligheten, vi håller fast vid våra huvudpersoner Tengo och Aomame och deras mystiska dragning till varandra, uppblandat med detektiven Ushikawa som jagar dem. Och sådär fortsätter det. Kapitel för kapitel, på en rak kurs framåt. Vill ni ha överraskande vändningar eller fördjupningar får ni vända er någon annanstans.

På sätt och vis är det något väldigt uppfräschande i det. Murakamis storhet har väl någonstans alltid varit sättet han låter sina karaktärer se på världen med stora ögon – ingenting är förbestämt, inga regler ligger fast, allting upplevs för första gången och det får den betydelse det får. Med en huvudperson som är romanförfattare och en annan som tillbringar halva romanen med att läsa Proust kommenterar de själva hela tiden den absurda thrillerhandling de hamnat i, samtidigt som historien som den faktiskt ser ut inte alltid följer de dramatiska regler som både de och deras fiender förväntar sig. Slumpen griper in, karaktärer kommer och försvinner utan spår, mysterier lämnas olösta mitt i, uppenbara ledtrådar försvinner spårlöst, och ännu 20 sidor före slutet sätter han upp dramatiska vändningar som sedan bara rinner ut i sanden.

Om man vill finns det en fin roman här. Det är en roman om hur vi inte är fångar i en berättelse, hur verkligheten – även i alternativa verkligheter – inte följer förutbestämda regler, inte är förutsägbar (trots att 1Q84 som helhet är det), inte måste knyta ihop varenda liten handling innan slutet. Hur kärleken och tron på något bättre kan vara så stark att den rentav låter en kliva rakt ut ur de mest absurda thrillerhandlingar. Kanske är svaren inte det viktigaste. Kanske måste man välja vilka saker som betyder något och skita i resten. Om Orwells 1984 ironiskt nog blev ett virus, ett recept för paranoia och misstro, är det kanske ett sånt här botemedel vi behöver: en roman om att lita blint, att hoppas även när världen verkar sammansvära sig emot en, om att inte haka upp sig på det som håller isär och skiljer åt.

Men samtidigt… är den stark nog för det? Jag har svårt att skaka av mig känslan av att i 1Q84 har Murakami fått en idé som kunde blivit antingen en laserskarp 700-sidorsroman eller en en vansinnigt komplex och utmanande 1300-sidorsroman, och valt en medelväg som går ut på att ta 700-sidorsromanen och blåsa upp den till 1300 sidor – inte genom att utveckla sina idéer och gräva djupare, utan genom att upprepa sig, svamla, avleda… Med följden att den i grund och botten ganska enkla handlingen med sina fina ögonblick känns banal, och med sin fascination för klichéer, amatörhomeriska epitet och fetischisering av kvinnokroppar (det är inte för inte som Murakami blev nominerad till en Bad Sex In Fiction Award) ibland känns mer som en halvtaskig mangaromans än en roman. Det är liksom ingen vits med att låta karaktärerna återupptäcka världen om de bara kommer fram till samma saker som många andra redan gjort.

Möjligen är felet bara hos mig, jag har läst ett antal av Murakamis romaner nu och 1Q84 gör egentligen ingenting som inte hans tidigare gjort minst lika bra – den tar bara längre tid på sig att göra det. Om du är en av dem som hittar en fin roman här är jag nog mest avundsjuk; jag ser ju att den finns där, någonstans.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2011-11-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-28 19:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4443

3 kommentarer

Verkar som vi har väldigt liknande känsla efter att ha läst den här boken. Där de två första var bra, och förhoppningsvis (hoppas hoppas) början på något fantastiskt bra, så blev den sista delen mest en ballong som allt mer fiser omkring och tappar luften som hållit den uppe. Så jäkla synd.
(I Japan kom den väl ut som en enda bok, eller? Fick det intrycket av baksidestexten)
6/10 även från mig.

Petter Oregistrerad 2011-11-29 15:09
 

Jo, typ så. Allt det som man tyckte var intressant i de två första böckerna skalas bort tills allt som återstår är en iofs småintressant (trots, eller tack vare, en del underliga förtecken) romans, och inte ens den rör upp särskilt mycket damm. Hela trilogin joggar avstannande in i mål.

Jag tror den kom ut som en volym i Japan, och så har den kommit ut på engelska också. Vilket gör Norstedts beslut ännu mer mysko.

Björn Waller Redaktionen 2011-11-30 15:04
 

Enligt wikipedia kom den ut som tre böcker i Japan, en bok i USA och två (del 1+2 i en bok och del 3 som separat) i Storbritannien.

emma Oregistrerad 2011-12-02 09:38
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?