Recension

: Kafka på stranden
Kafka på stranden Haruki Murakami
2006
Norstedts
9/10

Come on katten, det svänger!

Utgiven 2006
ISBN 9789113015644
Sidor 518
Orginaltitel Umibe no Kafuka
Översättare Eiko och Yukiko Duke
Först utgiven 2002

Om författaren

Haruki Murakami

Fotograf: Elena Seibert

Haruki Murakami, född 1949 i Kyoto, är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han med sina romaner och novellsamlingar väckt stor uppmärksamhet och fått hängivna läsare världen över. Svenska läsare har fått möta den återhållna, registrerande, vardagsbundna Murakami i den smärtsamma lilla kärleksromanen Norwegian Wood och jättereportaget om Aun-sektens terrorattentat i Tokyo, Underground.

I Kafka på stranden fick vi stifta bekantskap med den Murakami som öppnar dörrarna på vid gavel i en roman som flödar över av intryck från reklam, litteratur, dröm och myt.

Under 2007 gavs hans magnum opus, Fågeln som vrider upp världen, ut på svenska. 2008 utkom Sputnikälskling.

Efter att Murakami 1981 sålt sin jazzbar för att ägna sig åt skrivande på heltid, började han springa för att hålla sig i form. Hans personliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) innehåller minnen och reflektioner från ett liv av löpning.

Romanen 1Q84 omgavs av stort hemlighetsmakeri innan den kom ut och har slagit alla försäljningsrekord i Japan.

Sök efter boken

Efteråt har jag kvar en märklig känsla. Istället för att sova ligger jag och tänker på alla gåtor, på hur allting hänger ihop. Som ett korsord utan facit där man själv får fylla i inte bara svaren utan flera av själva ledtrådarna. Eller som de här ryska trädockorna med flera mindre dockor gömda inuti.

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. Stämningsmässigt kommer jag nästan genast att tänka på den svenska författaren Ellen Mattsons roman Splendorville (chansen att Murakami läst just den romanen är kanske inte så stor, den finns inte i engelsk översättning), om en stad i utkanten av en namnlös öken. Här finns samma drömska atmosfär.

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! Kanske vill man sortera bland alla pusselbitar, eller rent av fråga författaren själv om tingens betydelse, även om jag personligen ofta tycker att det känns ganska ovidkommande om författarens tolkning av texten stämmer exakt överens med varje enskild läsares.

När Kafka på stranden släpptes i Japan 2002 startade förläggaren en sajt på nätet dit nyfikna läsare kunde vända sig med frågor om bokens betydelser. Det sägs att det inkom över åtta tusen frågor och att Murakami svarade personligen på tolv hundra av dem. Det finns mängder av sajter på nätet skapade av Murakami-fans, men jag bara måste nämna författarens snygga hemsida som i sig är ett litet helhetskoncept. (Själv har jag laddat ner Kafka-on-the-Shore-skärmsläckaren. Det är nog ganska lätt att bli lite besatt av Murakamis sällsamma fiktionsvärldar.)

Huvudperson i Kafka på stranden är Kafka Tamura, ”världens tuffaste femtonåring” som pojken som kallas Kråkan säger. På sin femtonsårsdag stjäl Kafka sin pappas pengar och rymmer hemifrån för att söka efter sin mamma, som gav sig av tillsammans med Kafkas äldre syster när han var fyra år. I en profetia har pappan, en välkänd japansk skulptör, förutspått att Kafka, likt mytens Oidipus, ska döda sin far och ligga inte bara med sin mor, utan dessutom med sin syster. Kafka beger sig från Tokyo till Takamatsu där han bosätter sig i ett privat bibliotek, förestått av änkan fröken Saeki och den 30-årige assistenten Oshima.

Omlott med Kafkas historia, i vartannat kapitel, varvas berättelsen om Nakata, en äldre man som försvinner från Tokyo ungefär samtidigt som Kafka. Han kan få blodiglar att regna ner från himlen. Nakata talar om sig själv i tredje person (”Nakata letar efter en spräcklig ettåring som heter Goma.”) och beskriver sig själv som ”lite dum”. Under en svamputflykt med skolklassen i slutet av andra världskriget drabbades sexton elever av medvetslöshet efter att ha sett ett metallföremål blänka förbi uppe i luften. Nakata var den ende av barnen som låg i koma i flera veckor. När han vaknade upp hade han förlorat sina minnen och förmågan att läsa och skriva. Nakata har hamnat utanför den allmänna gemenskapen och saknar – tills han träffar långtradarchaffisen Hoshino – vänner, men han har gåvan att kunna tala med katter.

Ja, hur ska man egentligen förstå denna labyrintiska totalroman? Kanske är det som Oshima säger när han citerar Goethe: ”Allt är en metafor.” Eller som när han talar om pianister som alla vill lägga till något eget när de spelar Schuberts sonater:

Plötsligt inser jag att en viss sorts perfektion bara kan uppnås genom att man i all oändlighet samlar på det ofullständiga.

Textutdrag (Visa/göm)

Helena Hansen

Publicerad: 2007-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-25 15:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2405

3 kommentarer

Jag avslutade just denna märkliga, tankeväckande bok. Riktigt bra recension och jag kan inte annat än instämma med recensenten: "Det är nog ganska lätt att bli lite besatt av Murakamis sällsamma fiktionsvärldar". Jag blev det utan tvekan.

Jonatan Oregistrerad 2007-08-29 20:42
 

Jag har hittills läst bara 80 sidor, men jag är helt fascinerad av denna bok. Jag har inte läst något liknande och jag längtar till i kväll när jag kan sitta i lugn och ro och fortsätta min läsning. Wow, vilken bok!

Maud Oregistrerad 2009-03-25 17:09
 

[...] undrade om den svenske seriemördaren av katter möjligen hade läst och inspirerats av Murakami Harukis bok Kafka på stranden med Johnnie Walker i en av [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?