Recension

: Norwegian Wood
Norwegian Wood Haruki Murakami
2004
Pan/Norstedts
8/10

En revolution i hjärtat

Utgiven 2004
ISBN 9172634766
Sidor 382
Först utgiven 1987

Om författaren

Haruki Murakami

Fotograf: Elena Seibert

Haruki Murakami, född 1949 i Kyoto, är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han med sina romaner och novellsamlingar väckt stor uppmärksamhet och fått hängivna läsare världen över. Svenska läsare har fått möta den återhållna, registrerande, vardagsbundna Murakami i den smärtsamma lilla kärleksromanen Norwegian Wood och jättereportaget om Aun-sektens terrorattentat i Tokyo, Underground.

I Kafka på stranden fick vi stifta bekantskap med den Murakami som öppnar dörrarna på vid gavel i en roman som flödar över av intryck från reklam, litteratur, dröm och myt.

Under 2007 gavs hans magnum opus, Fågeln som vrider upp världen, ut på svenska. 2008 utkom Sputnikälskling.

Efter att Murakami 1981 sålt sin jazzbar för att ägna sig åt skrivande på heltid, började han springa för att hålla sig i form. Hans personliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) innehåller minnen och reflektioner från ett liv av löpning.

Romanen 1Q84 omgavs av stort hemlighetsmakeri innan den kom ut och har slagit alla försäljningsrekord i Japan.

Sök efter boken

I once had a girl, or should I say, she once…

Det där med minnen är en knepig grej. Toru Watanabe är ju vuxen nu, 37 år gammal och framgångsrik skribent, men allt som krävs är att han får höra en instrumental muzakversion av ”Norwegian Wood” för att det plötsligt ska vara 1968 igen och han 19 bast. (Och säger du ”madeleinekaka” så slår jag dig med en gammal gymnastiksko.)

Det har skrivits mycket om politisk revolt i slutet av 60-talet, med universitetsockupationer, maoism och gröna vågen – och tydligen var det inte sådär väldigt annorlunda i Japan. Men allt det där snuddar boken bara vid, Toru var inte intresserad av politik – i stället är det, mot bakgrund av en kollektiv rörelse, en samling väldigt tydliga individer som möts, ett halvdussin människor som inte känner sig hemma i de enkla lösningarnas värld.

Toru gräver i minnet och finner ett yngre jag, mitt emellan tonåring och vuxen, som försöker hitta en egen väg genom livet. Han minns de personer han mötte på vägen, och framför allt de två kvinnor han förälskar sig i, så olika man kan tänka sig; en patologiskt inåtriktad, en nästan maniskt pratglad. Han dras emellan dem, han vill gärna vara den som ställer allt till rätta, men Murakami vore inte en så bra författare som han är om det var så enkelt att kärlek kan bota allt. I stället får Toru lära sig att man inte kan gå igenom livet utan att göra saker man kanske inte borde, utan att såra dem man helst av allt vill beskydda. Alla gör vi saker vi ångrar, och grejen är inte att tralla sig igenom livet som en dans på rosor utan att lära sig gå med lite taggar i fotsulan.

Både Murakami och hans huvudperson är belästa, och det märks; romanen lånar strukturer och motiv friskt – inte bara från Lennon/McCartney, utan också från Proust, Fitzgerald, Mann, Salinger … Men trots de många små lånen blir det ändå är det en egen berättelse han drar, en varm, längtansfull berättelse. Problemen var inte alls längre bort igår, och just därför är det viktigt att minnas. ”Norwegian Wood”, låten om ett kort möte mellan två helt olika människor, blir ett tema för hela boken; en historia som inte har en klart uttalad uttänkt handling, inte en klar början och slut… För vad är egentligen livet annat än de människor vi möter, det vi gör, och det vi med våra inte helt pålitliga hjärnor minns av det? Eller, som Lennon uttryckte saken lite senare,

Life is what happens to you while you’re busy making other plans.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2006-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-06 11:05

Kategori: Recension | Recension: #1878

4 kommentarer

Jag har lite svårt för den här romanen och hyser en svag aning om att Murakami är lätt överskattad. Har främst två stora invändningar, saker som jag tyckte störde iväg "Norwegian Wood" rätt många grader från "helt njutbar".. Det är lätt och gott att notera den poetiska touchen i hur Murakami beskriver verkligheten, men författaren verkar inte ha någon riktig kontroll över hur han ska använda det finstämda. De känslosamma stunderna kommer fram nästan godtyckligt. Ibland är det snyggt, som när Toru släpper ut eldflugan över taket, andra gånger blir det påklistrat och helt ur kontext. Framför allt slutet försöker upphöja boken till någon slags öppen abstraktion, trots att mycket av poängen med berättelsen hittills varit att den hållit sig så konkret och jordnära.

Det andra som stör mig är huvudkaraktären, som man kan anta ligger författaren väldigt nära. Toru kanske rentav är författarens alias. I så fall är det förståeligt, men inte förlåtligt, varför jag inte får ihop honom alls. Det finns väl en poäng med att vara håglös och till synes intentionslös, men Torus kontakt med läsaren lämnar mycket att önska. Istället för att få en ständigt öppen fönsterglugg in i karaktärens förvirrade tankar och känslor får vi för det mesta bara hänga med på saker han gör utan vidare, vilket irriterar med tanke på att hans handlingar ofta kräver kommentar och förklaring. När författaren nu ställt sig utanför förloppet istället för att berätta i presens kunde man begärt fler "såhär kände jag/han då och därför gjorde jag/han så" eller "jag/han visste inte varför jag/han gjorde så, och det kändes ingenting speciellt". Bitvis blir man som läsare nästan alienerad genom Torus apatiska sexresor, och det faktum att han verkar rätt deppad trots att han fram till Naokos död knappt stött på en enda motgång i boken! I vilket fall tycks hans sociala självförtroende aldrig försvinna, så det är svårt att veta. Inte sällan får vi reda på vad Toru känner _efter_ att andra karaktärer har fått det. Vid ett tillfälle pratar Toru med Naoko om deras tidigare sexupplevelse och det är som att läsaren står utanför hela förloppet, utan att vara någon karaktärs förtrogna eller inneha någon sympati överhuvudtaget.

Murakami har också ett berättarjag han tycks slänga i vasken efter halva boken, nämligen den fyrtio-nånting gamla Toru som drar sig till minnes hela händelseförloppet via just "Norwegian Wood" i inledningen. Vad händer med honom i och med slutet? Når han förlikning med sig själv? Är han numera lyckligt gift med Midori? Har det överhuvudtaget givit honom någonting att berätta allt detta för oss? Okej att man vill hålla honom i bakgrunden, men varför då så klumpigt påminna om hans existens (vilket jag vet händer i alla fall en gång, när han kommer att tänka på en intervju han gjorde i schweiz) utan att knyta ihop säcken hela vägen?

Nu har jag gnällt rätt mycket, men det är mestadels frustrationer. I bokens sätt att berätta och beskriva tycker jag det finns mycket att suga i sig och känna med. Tyvärr blir norwegian wood aldrig den här suveräna romanen för mig, och det förvånar mig att den inte ifrågasatts så mycket som "klassiskt verk" betraktat, en position man väl ändå får säga att den verkar ha.

Kantor Wilhelmsson (Spoilers) Oregistrerad 2006-01-23 23:08
 

Kantorn: Det var ett inlägg som hette duga!

Några reflektioner som kanske inte är ett svar, alla har vi ju olika bilder av en bok: Det där svalt poetiska älskar jag, även om det någon gång känns lite konstlat (ett genomgående dolt tema verkar ju vara just i hur hög grad minnen är verkliga eller konstruerade). Jag inbillar mig – lite naivt kanske – att det är något typiskt japanskt över Murakamis… respektfulla distans till händelserna, samtidigt som allt rör sig runt honom. (Berättaren, alltså.) Men just det där att man förändras med livet, att berättaren inte är samma person som han var 20 år tidigare, ger honom möjlighet att hålla den distansen. Dagens Toru kan inte heller riktigt förklara varför gårdagens Toru handlade som han gjorde. Vad han gör idag är inte det viktiga; distansen till den han var är viktig.

Så såg jag det i alla fall. Blev smått sugen på att läsa om den nu…

Björn Waller Redaktionen 2006-01-26 22:32
 

tycker "Hardboiled Wonderland and the End of the World" glömms bort en del, min favorit i katalogen

complex Oregistrerad 2006-02-06 23:44
 

Jag läste precis ut Norwegian Wood och gratulerar Kantor Wilhelmsson till en klockren kommenatar (eller varför inte recension) av romanen!

henrik Oregistrerad 2008-12-18 08:28
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?