Hur recenserar man något man inte riktigt förstår? Det finns konstformer – modern dans och bildkonst till exempel – där det känns helt okej: man kan förstå något icke-verbalt på ett annat plan. När något är verbalt men icke-logiskt blir det svårare. Texten finns där, men undanflyr en. Det går inte att släppa att den mening som finns formulerad också borde gå att greppa.

Ungefär två tredjedelar in i Kartongmänniskan är jag helt såld. Därefter börjar jag tröttna. Det finns en gräns för hur mycket obegripligheter man orkar ta in. Efter att jag lagt ner boken är det emellertid inte den svårbegripliga handlingen som upptar tankarna, utan just formen och osäkerheten. Den första förtjusningen vinner sakta insteg igen.

Det är spännande. Det går inte att gissa vad som ska hända, kanske inte ens att förstå det. De olika fragmenten går inte att logiskt helt foga samman. Kapitel som motsäger varandra, karaktärer som flyter samman och isär och börjar ifrågasätta själva berättandet, bilder och bildtexter som tycks ha sin egen lilla agenda. Ändå känns det inte alls sökt, utan tvärtom som att författaren har något mycket viktigt att berätta som bara kan berättas just såhär. Det är bara svårt att logiskt definiera det.

Som läsare blir man utelämnad åt författaren, man är på okänd mark. Det kan vara arbetsamt, bisarrt, det är både roande och oroande på en gång. Kartongmänniskan är en berättelse på gränsen, i flera bemärkelser.

En kartongmänniska är en människa som av någon anledning valt att stå utanför samhället. En person som lever i en kartong, som går runt med den över huvudet och bär med sig sina få ägodelar i den. Kartongen är hans hem och hans mask, hans anonyma skydd för omvärlden som väljer att inte se. Han iakttar utan att iakttas.

Abes kartongmänniska skriver ner sin historia på kartongens insida, men vems historia är det egentligen? Vem är det som ser och vem är det som iakttas? Vem finns i vems ögon? Är kartongmänniskan författare eller påhitt, berättelsen biografisk fiktion eller påhittad biografi?

Abe stryker ingen läsare medhårs. Istället bygger han upp motstånd som tvingar läsaren att tänka, ifrågasätta. Vi får snubbla runt bland marginalanteckningar, drömmar, uppochnedvända rader och motsägelser. Det är skumt, det är metafiktivt, det är intressant, irriterande, och ganska underhållande. Och egentligen är det kanske inte så konstigt att en berättelse visar sig vara varken mer eller mindre än just en berättelse.