Man kan sammanfatta den här boken som en viktig och initierad bok om brännande politiska frågor och modiga människor i vår samtid – om folk som vågat ta upp kampen mot allt från ockupationen av Afghanistan till fattigdom och ekonomiska orättvisor i Indien.

Men det kan också formuleras på ett lite annat sätt: än en gång återkommer John Pilger i en reportage- och intervjubok om världens samlade orättvisor. För den som läst någon av hans tidigare verk – exempelvis Den dolda dagordningen – eller sett någon av hans filmer är temat nämligen inte på något vis överraskande.

Pilger är en mästare på passionerad, politisk journalistik. Han försöker inte ens ge sken av att vara förment objektiv, utan tar öppet ställning för de svaga, förtryckta och utsatta, mot de rika och mäktiga. Håller man med honom i den grundläggande politiska inställningen kan man fröjdas när han går hårt åt maktens elit medan han intervjuar dem. Håller man inte med honom, kan man säkert tycka att hans intervjuteknik är oschysst och partisk.

Väl att märka är Pilger dock så professionell att han faktiskt intervjuar (eller åtminstone försöker, men inte alltid lyckas få en intervju med) dem han kritiserar, och då också låter dem tala till punkt. Till skillnad mot allt för mycket annan hovsam ekonomisk och politisk journalistik, så vill Pilger dock ställa makthavarna mot väggen – med andra ord ett exempel på skjutjärnsjournalistik när den är som bäst.

I den här boken fördjupar sig Pilger i fallstudier från ett par länder – Palestina/Israel, Sydafrika, Indien, Afghanistan och Diego Garcia (en liten ögrupp i Indiska oceanen ockuperad av britterna, som i sin tur hyr ut den till USA som har lagt en militärbas där). Analysen av det politiska (eller ekonomiska) läget är inte på något vis ny eller unik.

Det Pilger istället säger sig vilja med den här boken är att hylla ett antal modiga som vågat ta upp kampen mot orättvisor och förtryck i de länder som inkluderas. Det är ett lovvärt tema, men tyvärr känns det som att Pilger inte tar denna sin ambition så långt som han borde. Istället drunknar dessa personer allt för mycket i en tämligen ordinär problem- och/eller misärbeskrivning av situationen från respektive plats. Så även om boken i sig diskuterar viktiga frågor, så känns det inte som den tillför så mycket nytt som man kunde ha hoppats på.