Recension

: Ännu en jävla natt i Suck City
Ännu en jävla natt i Suck City Nick Flynn
2006
Forum
9/10

En väldigt osentimental sannskildring

Utgiven 2006
ISBN 9137127985
Sidor 321
Orginaltitel Another bullshit night in Suck City
Översättare Niclas Hval
Först utgiven 2005

Om författaren

Fotograf: John Lucas

Nick Flynn, född utanför Boston, debuterade med diktsamlingen ”Some Ether” 2000, om en blind biodlare och fortsatte med en om sig och sin familj. Han undervisar i skrivande på universitetet i Houston. ”Ännu en jävla natt i suck city” är hans första roman och det första som är översatt till svenska av honom.

Nick Flynn – Svartvit serieaktig, smakfull hemsida som man kan tänka sig att författaren själv gjort.

Sök efter boken

Slentrianmässigt hamnar jag i "hata USA-fållan" på partydiskussioner. Men det är inte hela sanningen – det är medelklassanningen, och jag börjar avsky medelklassen. Jag inser detta när jag speglar mig själv i boken, liksom bokens författare Nick Flynn speglar sig själv i sin far. Dessutom inser jag att jag är uppfödd på USA, det råa, kalla, nedre skiktet av USA, uteliggarna och alkisarna i ett kargt stadslandskap – det som boken skildrar i Jack Kerouac- och Bukowski-anda.

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Csabi Urbán

Publicerad: 2007-02-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-14 12:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2403

5 kommentarer

Jag vet knappt vars att börja. Nöjer mig att citera: "…sonen som verkligen blir författare men som även han innan nästan går ned sig, i droger och alkohol."

Din svenskamamma Oregistrerad 2007-02-26 08:30
 

vars att börja?

micke Oregistrerad 2007-02-26 10:22
 

Ja. Det heter så norr om Blekinge.

Din svenskamamma Oregistrerad 2007-02-26 12:56
 

Inte i Nässjö.

Småland kanske Oregistrerad 2007-03-03 19:29
 

Kolla filmen – Being Flynn – med Robert de Niro som farsan:
”I’m not fucking drowning! I’m a survivor, AN ARTIST!”
Slutet andas hopp, som tur är – för detta är kusligt nära verkligheten.
Själv är jag både sonen och farsan.
Min far skriver böcker som förlagen (”idioterna”) inte vill utge. ”De förstår inte god litteratur”, enligt honom själv.
Själv är jag dock inte poet. Men journalist. Det räcker.

Filmen finns med svensk text på Tankafetast.se eller Swesub.tv.

Gonzo Oregistrerad 2012-08-22 01:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?