Första gången jag läste Nick & Norahs oändliga låtlista var efter att ha sett filmatiseringen av den. Jag blev med andra ord väldigt positivt överraskad. Så positivt överraskad att jag läser om den lite nervöst: Var boken verkligen så fantastiskt bra, eller var det kontrasten som gjorde det?

Filmen är inte apdålig. Huvudrollsinnehavarna Michael Cera och Kat Dennings har sin charm, men upphovsmännen tycks på klassiskt filmatiseringsmanér ha tappat förtroendet för det som gör boken så bra, relationerna, och i stället förlorat sig i försöken att åstadkomma ett mer handlingsorienterat tempo. Så onödigt.

Och förytligande (om nu det är ett ord). Karaktärerna – i synnerhet vissa bifigurer – i romanen är mycket mer komplexa och intressanta än filmens. Miljöerna och musiken kan visserligen vara värda att plocka upp en film för – liksom i Rachel Cohns och David Levithans hela &-trilogi (om man nu ska kalla den det) utgör staden New York en tredje huvudperson – fast själv har jag nog roligast med romanens alla referenser som de är.

För den som till äventyrs missat denna redan nästintill klassiska crossover-roman ska vi kanske börja från början. Nick spelar i ett queercoreband som för tillfället går under namnet The Fuck Offs. Det känns som en bra kväll – tills exflickvännen Tris dyker upp i publiken. När hon och hennes nye kommer emot honom vid baren hugger han tag i tjejen som står närmast och bönfaller henne att spela hans flickvän i fem minuter.

Norah får denna konstiga förfrågan från den söte basisten i The Fuck Offs och hade förmodligen inte spelat med om hon inte sett sin störiga klasskompis Tris närma sig. Så hon grabbar tag i Nick och kysser honom. Det blir början på en ganska okonventionell, knackig och så småningom alldeles underbar första dejt i New York-natten.

Konceptet påminner inte så lite om 90-talsfilmen Bara en natt (med Ethan Hawke och Julie Delpy i huvudrollerna) och enkelheten – två människor som möts och tillbringar en natt tillsammans – är minst lika charmerande här. Skillnaden är kanske framför allt att Nick och Norah inte semesterflirtar; New York är deras hemstad och innehåller därmed en hel del känslomässigt bagage. De har sina kompisar där och sina ex där. Inte bara Nick är nydumpad. Norahs pretentiöse ex är nyligen hemkommen från sin sydafrikanska kibbutz och redo att spinna in henne i sitt nät igen.

Nick & Norahs oändliga låtlista är med andra ord en roman om att mötas och våga bli förälskad, men också om att våga släppa taget om det gamla. Det är en feel-good-roman där känslorna och språket och överflödet av populärkulturella referenser ger tempot, inte actionscener. En roman som snärjer in ens hjärta och inte släpper taget förrän den är utläst.

Så ja. Romanen är precis så fantastiskt bra.