”It’s me she wants to purchase.” Så lyder den allra första meningen i vad som ska bli, om jag fattat rätt, inte en dystopisk trilogi men en dystopisk tetralogi, alltså en serie om fyra böcker (det var ju också en variation). Kvinnan som kommer in den tjusiga butiken på semesterparadiset Demesne bara måste ha den nya, spännande modell Elysia är – en tonårsklon. En Beta.

Hon som instruerar Elysia att kalla henne ”Mother” hör till den mänskliga överklass som bor eller semestrar på den exklusiva ön, där till och med luften och havet är biokemiskt manipulerade för att göra folk så avslappnade och lyckliga som möjligt. Kloner gör allt arbete och servar människorna, och Elysia har turen att få bli ”companion”, en slags sällskapsdam, barnvakt och träningspartner – nästintill en familjemedlem. Hon hade varit lycklig, om kloner varit kapabla att känna saker.

När Rachel Cohn först kastar sig ut i ganska långrandiga beskrivningar av det vackra, bekväma Demesne kan jag inte för mitt liv första att det här skulle vara författaren till Du vet var jag finns och – tillsammans med David Levithan – Nick & Norahs oändliga låtlista, med flera. Vad är det här för trivial SF-klyscha?

Så småningom går det upp för mig att det inte är Cohn som är trivial, utan människorna hon skriver. Såklart. Människorna på Demesne är Beverly Hills 90210 möter Bret Easton Ellis uppdaterad till ett klassamhälle bortom ”the Water Wars”. De för en glättig, innehållslös tillvaro med mörk botten som inte alls är helt o-cohnsk. Att ”Mother” föredrar en själlös klon framför den besvärliga, nyligen utflyttade äldsta dottern ger redan från början en hint om hur grymt bortskämda de här människorna är – och då menar jag inte ”grymt” bara i en allmänt förstärkande betydelse.

Av de amerikanska bloggare som recenserat den här romanen finns en hel bunt som tycker att vissa element är alldeles för mörka. Jag tycker förstås tvärtom, att det finns inslag som är väl flickboksaktiga och amerikanskt kyska. Det ska vara mörkt. En framtida möjlighet att genetiskt frambringa en viljelös arbetarklass, att tillverka glada, perfekta slavar och hålla mänskliga varelser som ägodelar är förbannat mörkt.

Därmed inte sagt att det inte också finns rent roliga inslag, som när Elysia försöker förstå sig på de komplicerade sociala koderna bland tonåringarna på ön.

”What’s a slut?” I ask him.
“A girl who puts out too easily.”
“Puts out what?” I imagine Greer putting out dinner and don’t understand what Ivan wouldn’t like about that.
“Puts out, you know …” His face, already beet red from our run, turns a darker scarlet. “Sex.”
I wonder where Greer puts the sex out.

Beta berättas från Elysias synvinkel, vilket är ett bra, roligt och drabbande grepp, men inte alltid särskilt konsekvent genomfört. Samtidigt har jag, trots den massiva expositionen i början, ändå svårt att greppa grundläggande spelregler i den här världen. Exempelvis tar det mig precis hela boken innan jag fattar om det faktum att klonens mänskliga föregångare, ”First”, måste ha dött för att klonen ska kunna bli till innebär att klonen faktiskt använder samma kropp, eller om kroppen är någon form av kopia av originalet. Det är en typ av basfakta som man behöver kunna greppa och köpa i den här typen av roman, tänker jag.

Så ja, ironiskt nog har Beta, precis som Beta-versionen i huvudrollen, sina barnsjukdomar. Jag tycker ändå att Cohn är en skicklig, driven författare som berör spännande, skrämmande möjligheter här, och jo, jag är definitivt nyfiken på vart hon kommer att ta sin värld och sina karaktärer i kommande böcker.