Lyra och Gemma är två tonårstjejer. Kanske inte precis vanliga tonårstjejer. Faktum är att den ena inte ens ser sig som en människa. Hon är en klon, en replika. En kopia.

”Lyra” och ”Gemma” är också titlarna på de båda romaner som ingår i Replica, den första delen i en ny trilogi av Lauren Oliver, som nog skulle kunna bli lika framgångsrik som hennes tidigare, Delirium-trilogin. Replica går alltså att bokstavligen läsa från två håll, två perspektiv, Lyras och Gemmas. Eller om man nu skulle vilja växla mellan dem.

Jag är uppriktigt sagt inte jätteförtjust i konceptet. Jo, det är väldigt spännande att få två olika perspektiv på samma berättelse – det är att behöva välja som jag inte gillar. När jag väljer att läsa från det ena hållet först, så går jag ju samtidigt miste om att börja från det andra hållet. Valfrihetens förbannelse och lite av ett i-landsproblem, jag vet, men ändå. Det känns som om Lauren Oliver skjuter över något av sitt författaransvar på mig som läsare, och jag gillar det inte.

Det slutar med att jag och min bokcirkel – eller om vi nu ska kalla oss ”boklinje”, för vi är bara två – helt enkelt singlar slant. Den blanka femkronans siffersida för Lyra, flickan som egentligen inte har ett namn utan ett nummer. Det blir siffran. Lyra. Och det är ett alldeles utmärkt sätt att läsa på, vi är överens om att det känns tillfredställande att ha läst Gemma-delen sist, men det stör mig fortfarande lite, lite grann. Helt säkert kan man ju inte veta.

Lyra växer upp på Haven-institutet, en stor forskningsanläggning på en välbevakad ö utanför Floridas kust. Namnet Lyra har hon fått av en snäll läkare som läste böcker för klonerna och berättade för dem om stjärnhimlen, men som inte blev särskilt långvarig på Haven. Hennes ”riktiga” namn är inte så mycket ett namn som en beteckning: 24. Hon har fått lära sig att hon är något annat, något mindre än en människa, och det är också så personalen som detaljerat övervakar hennes hälsa tycks se på henne och de andra klonerna.

För berättelsens andra huvudperson, Gemma, är Haven bara ett namn hon råkar höra när hon tjuvlyssnar på ett gräl mellan föräldrarna. Något hon förstår är viktigt, kanske avgörande, för familjen, för hennes framgångsrike men frånvarande pappa, som är i läkemedelsbranschen, och hennes korrekta, kontrollerade tablettknaprande mamma. Något hon bestämmer sig för att ta reda på mer om.

Lauren Olivers största styrka är hur hon ger liv åt de här båda tjejerna med sina helt olika förutsättningar. Gemma, som i början av boken är en rätt vanlig tonårstjej, bekymrad om sin vikt och om bitchiga skolkamrater, hårt hållen av sin välbärgade familj eftersom hon varit sjuklig som barn. Lyra, som aldrig haft en normal uppväxt, men som längtar efter böcker och … ja, det är inte så lätt att sätta ord på vad man längtar efter när man vuxit upp i en laboratoriemiljö med begränsad kunskap om omvärlden och om vanlig mänsklig interaktion.

Allt det där blir ytterst levande i en spännande berättelse där flickornas vägar kommer att korsas. Det finns element i den upptrappade spänningen som jag tycker att Oliver skyndar förbi väl snabbt, men överlag skapar hon en värld och inte minst karaktärer som jag absolut vill veta mer om. Återstår alltså bara att vänta på fortsättningen, som släpps först i oktober.