Recension

: Delirium stories. Hana, Annabel & Raven
Delirium stories. Hana, Annabel & Raven Lauren Oliver
2013
Harper
8/10

It ain’t over ’til it’s over

Utgiven 2013
ISBN 9780062267788
Sidor 206
Språk engelska

Om författaren

Lauren Oliver föddes 1982 i New York, växte upp i en liten stad i Westchester och bor numera i Brooklyn. Hon har studerat framför allt kreativt skrivande, och innan hon slog igenom som författare arbetade hon på förlaget Penguins Young Adults-avdelning. Hon debuterade 2010 med Before I Fall, och har också skrivit framtidstrilogin Delirium (2011), Pandemonium (2012) och Requiem (2013). Dessutom har hon skrivit fantasy för barn: Liesl & Po kom ut 2011 och The Spindlers 2012.

Lauren Oliver – författarens hemsida.

Sök efter boken

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”.

Den texten borde mycket hellre ha funnits med i den här volymen Delirium-noveller (även om det ska erkännas att jag kvalitativt sett inte riktigt tycker att den platsar). De här historierna har tidigare publicerats bara digitalt och fokuserar varsin betydelsefull bifigur ur trilogin. Och här är det en helt annan sak. Det här är bra historier i sin egen rätt, som fint fyller ut Olivers värld och karaktärer.

I Delirium stories får vi tre starka kvinnliga karaktärers berättelser, Hana, Annabel och Raven. Här och var på nätet har jag sett de här novellerna numrerade som ”Delirium 0,5”, ”1,5” och ”2,5”. Jag tycker på något sätt att det känns mest naturligt att läsa dem sist, men med tanke på att den här utgåvan innehåller reklam i form av inledningen till Requiem, så är väl avsikten att man ska kunna läsa dem redan innan denna sista del. Och fast jag inte gjort det, kan jag ju säga att det finns åtminstone ett inslag som hade gjort slutscenerna där ännu mer drabbande.

Hana är ju Lenas bästa vän i trilogins första del som dyker upp igen också i sista delen. Mer om vad som hände henne den där sista sommaren i Portland innan hennes behandling, när hon och Lena var osams och förlorade kontakten, får vi veta i Hana. Den livliga Hana är den som först snokar reda på undergroundfesterna uppe i Highlands, den som är mest nyfiken på ”sjukdomen” kärlek, men som också blir tilltufsad på ett sätt som är bara så igenkännbart. Olivers framtids-Portland är sällan så levande som under Hanas fingertoppar, känner jag.

I Annabel är det Lenas mytomspunna mamma vi möter, och med henne en annan del av Oliver-världens historia. I början av Delirium-trilogin framstår den här världen som ganska statisk, och den är förstås just så självklar för unga tjejer som Lena och Hana. När Annabel växte upp höll systemet med obligatoriska behandlingar och vetenskapligt bestämda äktenskap ännu på att hitta sin form. Annabel förälskade sig i Lenas pappa, hon älskade sina döttrar och inga behandlingar kunde riktigt ta ifrån henne det. Precis som mittendelen av trilogin växlar den här novellen mellan ”now” och ”then”, mellan den unga Annabels längtan efter frihet och kärlek och den äldre som fått betala ett högt pris för det.

Raven, slutligen, är ledaren för den motståndsgrupp Lena hamnar hos i Vildmarken och som sådan inte helt lättillgänglig. I Raven får vi veta mer om hennes liv och inte minst hennes ganska brutala bakgrund. Raven är en överlevare, men här finns också kärlek och humor som perspektiven i trilogin kanske aldrig gett riktigt utrymme för. Redan det första stycket i hennes novell slår an en ton som skiljer henne något från de övriga:

Here are the top three things I’ve learned in my twenty-two years on the planet:
1. Never wipe your butt with poison ivy.
2. People are like ants: Just a few of them give all the orders. And most of them spend their lives getting squashed.
3. There are no happy endings, only breaks in the regular action.
Of all of them, number three is really the only one you have to keep in mind.

Oliver kan sin värld och människorna i den. Jag får en känsla av att hon skulle kunna skriva mycket mer om dem. Kanske har vi faktiskt långt ifrån hört det sista från Delirium-världen?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-14 01:12

Kategori: Recension | Recension: #5202

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?