Recension

: Requiem
Requiem Lauren Oliver
2013
Hodder & Stoughton
8/10

Det är komplicerat

Utgiven 2013
ISBN 9781444722987
Sidor 419
Språk engelska

Om författaren

Lauren Oliver föddes 1982 i New York, växte upp i en liten stad i Westchester och bor numera i Brooklyn. Hon har studerat framför allt kreativt skrivande, och innan hon slog igenom som författare arbetade hon på förlaget Penguins Young Adults-avdelning. Hon debuterade 2010 med Before I Fall, och har också skrivit framtidstrilogin Delirium (2011), Pandemonium (2012) och Requiem (2013). Dessutom har hon skrivit fantasy för barn: Liesl & Po kom ut 2011 och The Spindlers 2012.

Lauren Oliver – författarens hemsida.

Sök efter boken

Det är en komplicerad känsla, att läsa sista delen i en trilogi. Man har kanske väntat länge på att författare och förlag ska få ändan ur vagnen, och vill ha ett avslut. Ett bra slut. Ett slut som löser alla knutar, men kanske ändå inte stänger till berättelsen helt? För samtidigt vill man ju inte att en bra berättelse ska ta slut alls.

Sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi ges ut samtidigt som bonusboken Delirium stories. Det gör att den där riktiga separationsångesten inte riktigt infinner sig, fast jag vill ju gärna ha ett värdigt avslut. Trilogins andra del, Pandemonium, charmade mig aldrig lika mycket som den första, även om också den var riktigt skickligt skriven, men om jag inte är direkt överväldigad av Requiem så blir jag heller inte besviken.

Var och en av böckerna har sin egen form. Delirium följde huvudpersonen Lena i hennes vardagsvärld hemma i ett framtida Portland, den sista tiden innan hon och bästisen Hana skulle bli ”behandlade” eller ”botade” från kärlek. I Pandemonium lever Lena ett nytt liv, utanför den inhägnade, botade världen, och hennes liv där skildras parallellt på två olika tidsplan. Requiem, slutligen, växlar också mellan två perspektiv, men den här gången ur två olika personers synvinkel.

Den ena är förstås Lena, vars roll och relationer inom motståndsrörelsen så småningom – och minst sagt motvilligt – för henne tillbaka till platsen där allting började, barndomsstaden Portland. Den andra är barndomsvännen Hana, nu botad och ”ihopparad” med en verklig höjdare, stadens blivande borgmästare.

Kampen mellan motståndsrörelsen, staten och antideliriumorganisationerna hårdnar och Portland i Requiem är inte riktigt samma Portland som Lena lämnade något år tidigare. Den underjordiska opposition som i Delirium mest framstod som ungdomsuppror, trots och nyfikenhet, har växt till våldsamt motstånd. Portland är en delad stad, där fler och fler blivit utstötta, marginaliserade – däribland resterna av Lenas familj – och en liten klick blivit både mer privilegierade och mer hårdföra. Däribland Hana.

Att placera de båda före detta bästa vännerna på var sin sida i en nalkande konfrontationen är förstås briljant, både dramatiskt och dramaturgiskt sett. Det är underbart att få återse Hana och veta hur hennes liv egentligen gestaltat sig sedan Lena lämnade henne, men det ger också nya perspektiv på Olivers framtidssamhälle som vidgar och fördjupar det. De snabba kasten mellan motståndsrörelsens hårda liv i vildmarken och Hanas bröllopsförberedelser i Portlands överklass gör Reqiuem både mångfacetterad och spännande. Nog måste väl de forna bästisarna ses igen? Men hur?

När jag skrev om Pandemonium i somras konstaterade jag att hela upplägget med ”behandlingar” mot kärlek och vuxenvärlden som zombies är lite av en logisk SF-förlängning av hela upplevelsen av att vara tonåring. Det gäller inte minst här, i relationen mellan Lena och Hana. De har utvecklats mycket, men åt helt olika håll. Därför är det inte bara ljuvligt utan också klart bitterljuvt att som läsare möta Hana igen. Den livfulla tonåringen har blivit en sval, lite ytlig och kalkylerande vuxen, men – och här måste det understrykas att Oliver verkligen låtit sin romanvärld växa långt utanför några stela stereotyper – att bli vuxen är ju faktiskt inte ändstationen.

Med tanke på slutscenen i Pandemonium hade jag oroat mig lite för att Requiem skulle fastna i någon sorts ”Edward vs Jacob”-scenario (eller, kanske en mer naturlig referens för min generation, ett ”Ben vs Noel”-scenario. Eller ”Spike vs Angel”. Ja, ni fattar; det finns hur många exempel som helst) och det var väl för all del inte helt obefogat. Men Olivers fina beskrivning av kärlek har faktiskt aldrig varit begränsad till enbart romantisk sådan. Tvärtom tycker jag hennes styrka till stor del ligger i beskrivningen av andra kärleksrelationer, som vänskapen mellan tonårsflickorna i den första boken, i Lenas längtan efter sin mamma eller hennes starka tillgivenhet för sin lilla kusin. Det sistnämnda är kanske det närmaste något okomplicerat Oliver kommer, för det här med att kräva äganderätten till sitt eget känsloliv är långt ifrån enkelt:

With the cure, relationships are all the same, and rules and expectations are defined. Without the cure, relationships must be reinvented every day, languages constantly decoded and deciphered. Freedom is exhausting.

Visst är det ganska briljant beskrivet?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-14 00:00

Kategori: Recension | Recension: #5198

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?