”Det är omöjligt att veta vem man egentligen är innan man har vistats ensam på en kyrkogård.”

Inledningen till Blodsmagi är fantastiskt, den slår an en ton som bådar gott för resten av romanen. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

Storyn är spännande, riktigt spännande. Silla sitter ensam på sina föräldrars gravar på den gamla kyrkogården utanför huset där hon bor med sin bror Reese och sin farmor Judy sen hon hittade sina föräldrar döda i pappans arbetsrum. I knät har hon sin pappas bok som hon har fått skickad till sig av en mystisk man kallad Diakonen. Boken innehåller magiska formler, formler som alla kräver en droppe magiskt blod. Där på kyrkogården testar Silla för första gången en av formlerna, hon väcker ett dött löv till liv med hjälp av sitt blod och formeln regeneration. Samtidigt kliver den nya grannen, Nick in på kyrkogården.

Nick och Silla förälskar sig i varandra och de visar sig höra ihop på fler än ett sätt. Nick visar sig besitta stora kunskaper om magi och tillsammans kämpar de snart mot onda makter.

Perspektivet skiftar hela tiden mellan Nick och Silla vilket är ett spännande grepp eftersom man hela tiden får två halva berättelser och aldrig en hel och det gör det spännande till sista sidan. Men perspektivet skiftar ofta så snabbt att det ibland blir förvirrande. Dessutom blandas deras berättelse med anteckningar ur en gammal dagbok vars författare så småningom dyker upp i Sillas och Nicks liv.

Boken känns tyvärr inte heller helt genomarbetad, det är många händelser som dyker upp plötsligt och inte riktigt fogas in i berättelsen. Men den spännande storyn gör att jag fortsätter att läsa till upplösningen på de sista sidorna.

De två första som skriver en kommentar om att de vill läsa boken vinner varsitt ex.