Recension

: Hasselskogen
Hasselskogen Melissa Albert
2018
Modernista
7/10

Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt

Utgiven 2018
ISBN 9789177811749
Sidor 320
Orginaltitel The Hazel Wood
Översättare Jan Risheden
Först utgiven 2018

Om författaren

Melissa Albert är en amerikansk författare. Hon har skrivit artiklar för bl.a. Time Out. 2018 debuterade hon med ungdomsromanen Hasselskogen.

Sök efter boken

Hasselskogen är till att börja med en berättelse om Alice, och om hennes mamma Ella, som lever en nomadisk tillvaro där de flackar omkring i USA, utan att någonsin stanna längre än några månader på samma ställe. De är nämligen förföljda av otur; obegripliga olyckor händer ständigt omkring dem om de stannar kvar på samma plats. Det tycks vila en förbannelse över dem, och även om det är oklart hur, så hänger den på något sätt samman med Alice mormor Althea, och den bok hon skrivit och blivit berömd för: Sagor från Hinsidan. En bok som Alice aldrig har läst, för den är nästan omöjlig att få tag på, men som dyrkas av sina fans med en nästan religiös hängivenhet. Alice har aldrig träffat sin mormor, efter sitt litterära genombrott köpte Althea ett gods – Hasselskogen – och isolerade sig där resten av sitt liv.

Bokens första kapitel får mig att tänka på Donna Tartts Steglitsan. Språket är på något magiskt sätt samtidigt lite svalt nonchalant, och laddat med känsla. Små, träffsäkra fraser beskriver en hel scen, eller en hel karaktär. Ett sällskap på cafét där den tonåriga Alice arbetar beskrivs som ”ett gäng kvinnor med gnistrande förlovningsringar runt varsin kopp grönt te och en enda donut med fyra gafflar”. Alice arbetskamrat, en keramiker, ser ut som ”David Bowies ännu snyggare syster”, har på sig fruktansvärt fula kläder som blir snygga för att hon har dem på sig, och luktar ”som Michelangelo måste ha luktat – gipsdamm och svett. Vilket på något sätt också [blir] snyggt på henne.”

De där små, kondenserade fraserna – enkla på ytan, men som ger mig en så tydlig bild av miljöerna och personerna – gör att jag snabbt förälskar mig i Hasselskogen. Själva bokens utformning skadar inte heller, med ett vackert omslag i svart och guld, och tjocka, sträva boksidor. Det var kärlek från första kapitlet. Sen blev det bättre.

För efter ett par kapitel så tonar den svala känslan som jag förknippar med Donna Tartt över i en smygande, obehaglig surrealism som för tankarna till Neil Gaiman. Små avvikelser i vardagen skrämmer Alice, och ganska länge går det att försöka tänka att hon bara är paranoid. Bilen som ska hämta henne från skolan dyker inte upp, men det kan finnas tusen orsaker till det. Och att en taxichaufför plötsligt dyker upp och vill ge henne skjuts är knappast särskilt konstigt.

”Behöver du skjuts?” /…/
Taxichaufförer i New York sa aldrig så på riktigt. De sa: ”vart ska du?” med robotaktig röst, och om de inte gillade svaret skakade de på huvudet och körde i väg.
”Nix” sa jag. ”Jag är nöjd.”
”Säkert?” Blicken i hans bruna ögon var slug. ”Jag tror inte att din bil kommer.”

De enstaka sammanträffandena blir allt fler, och Alice obehag allt starkare. På något sätt har det här med hennes mormor, och hennes mytiska sagobok att göra. Melissa Albert använder sig av ett synestetiskt bildspråk för att förmedla det dova, övernaturliga hot som smyger sig närmare. Alice kommer hem, och lägenheten är fylld av en obehaglig lukt. ”En våt, nästan rutten odör, med något vilt slingrande under – någonting grönt.” Lägenheten är tom, utan andra tecken till strid än ett utvält vinglas, men hennes mamma är borta, och går inte att få tag på. På Alice kudde ligger ett kuvert med hennes namn på, och i det en ensam, utriven boksida ur Sagor från Hinsidan.

Därefter accelererar berättelsen, och de övernaturliga elementen blir allt mer uppenbara. Alice kommer ut till sin bil en morgon, och den är fylld till brädden med havsvatten, inklusive en levande fisk. Figurer ur mormoderns berättelse dyker upp runtomkring Alice, och de är uppenbart illasinnade. De verkar ha kidnappat Ella, men inga förklaringar till varför finns att få, bara ett sista meddelande från modern: håll dig borta från Hasselskogen! Naturligtvis gör Alice precis det motsatta. Hon ger sig iväg på en kombinerad flykt från varelserna från Hinsidan och jakt på Hasselskogen.

Det är mycket sällan jag överväger att ge böcker allra högsta betyg när jag recenserar. Men så här långt – ungefär halvvägs – var betyget ett självklart 10/10. Men så snart Alice når fram till Hinsidan övergår boken till ren surrealism, och jag tappar snabbt intresset. Hinsidan är en magisk plats – en värld där Altheas sagor är verklighet. Olika sagoväsen avlöser varandra i raskt tempo – en del betydelsefulla, många bara bifigurer utan verklig relevans. Alice tvingas navigera efter de besynnerliga regler som styr över Hinsidan, men antingen är de för otydliga, eller så lyckas jag inte uppbåda tillräckligt med energi för att försöka förstå dem, för allting är ändå rörigt, och ständigt kalejdoskopartat skiftande. Jag har fortfarande glädje av det närmast geniala språket, de många blinkningarna till andra författare (inklusive Gaiman), och till andra populärkulturella fenomen som Slenderman och Harry Potter. Men storyn håller bara inte längre, för jag förstår knappt vad storyn är.

Hasselskogen är Melissa Alberts debut, och jag har stora förhoppningar på hennes fortsatta författargärning. Jag hoppas bara att hon håller surrealismen på en mer hanterbar nivå nästa gång.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-09-03 00:00 / Uppdaterad: 2018-09-03 11:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7469

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?