Han känner igen henne, polisen som stannat framför den vitblonda, magra tonårstjejen i Jacqueline Woodsons roman Beneath a meth moon. Hon sitter utanför järnaffären med sin kartongskylt framför sig, ”homeless and hungry”, men det hon egentligen behöver pengar till är droger. Metamfetamin.

”Jesus!”, utbrister han, när han tagit en närmare titt på henne. ”You’re a kid!” Och så ”Didn’t you used to cheer for the Tigers?”

Ja, fjortonåriga Laurel har snabbt gått från välartad cheerleader till hemlös missbrukare. Det är hennes pojkvän T-Boom, en av stjärnorna i skolans basketlag, som först bjuder henne på ”moon”. Hon älskar det från första stund.

Det är en scen jag återkommer till, både under läsningen och efteråt. Laurel som hånglar med T-Boom bakom 7-Eeven efter en match och för första gången blir erbjuden meth. Hur snabbt och utan frågor hon tar emot det. Prövar. Blir förälskad.

Borde hon inte åtminstone tveka? Vara rädd? Nog vet hon vilket stort problem den här drogen – alla möjliga droger – är bland amerikanska ungdomar?

Fast Laurel har väl sina skäl att vilja fly sina egna tankar. Hennes familj, hon, hennes pappa och lillebror, har kommit till lilla Galilee, Iowa för att börja om. Deras hemstad vid Mississippis kust har slagits sönder och samman av orkanen Katrina. Laurels mamma och mormor också. Mormor ville inte lämna sitt hem, och mamma ville inte lämna mormor. Ingen kunde väl tro att det skulle bli så illa.

Woodson varvar nutid och dåtid, låter oss förstå smärtan i Laurels förflutna, men också hur det faktiskt kan finnas hopp om en framtid. Hon har ändå sådant som talar för sig, kärlek från familj och vänner. Det gör att den här romanen blir mindre mörk än många andra missbruksskildringar – åtminstone för min generation här väl inte minst Christiane F:s Vi barn från Bahnhof Zoo varit obligatorisk – utan att den för den skull känns helt orealistisk och sockersöt.

En annan författare hade lätt misslyckats med den där balansgången, men Woodson skriver vackert och inkännande. Hon verkar aldrig se ner på eller döma sina karaktärer. Hon gör dem begripliga, och därmed älskvärda. Mörka sidor såväl som ljusa.