Ett telefonsamtal tidigt om morgonen. Modern meddelar bokens jag att hans halvbror, hennes son är död. Han känner inget, har inte träffat brodern på närmare tio år. Han lovar komma, springer till tåget med en bok i handen, för att möta upp sin mor i den nordfranska stad där brodern slutat sina dagar. Trettioåtta år. […][...]

Så glad jag blev över denna vackra bok. På omslaget möts läsaren av ett halvporträtt av Peter Bergfeldt med armarna tatuerade med blommor mest i röda och gröna färger. Bakgrunden är svart liksom hans linne, basker, halsband och glasögonbågar med detaljer i grönt. Hans namn och författaren Mats Fors namn är skrivna i grönt. I […][...]

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde […][...]

Kristoffer Triumfs debutbok är skriven i dagboksform där inlägg från nutid blandas med dåtid. Tidsmässigt rör sig inläggen mot varandra för att slutligen sammanstråla i nutid. Det börjar med Strängnäs 1985 och elvaåriga Kristoffers första möte med alkohol. Vi får följa med under skolåren, på fritidsgården, praktiken och jobbet på Nöjesguiden. Frilansjobben, relationerna och festandet. […][...]

Rakel har en hemlighet. Den är så stor och svår att hon inte ens känner att hon kan prata med sina kompisar om den. Inte med Nour, mamman hon inte längre kallar för mamma heller. Nour har en ny familj nu, på en ny ort. Och mamma Tove, ja, det är ju mamma Tove hemligheten […][...]

Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen. Järnulven […][...]

Elizabeth Taylor-look-aliken Agnes Bain är den snyggaste och mest glamorösa mamman i Glasgow, åtminstone enligt sonen Shuggie, även om pälsen och klackskorna är införskaffade på postorder på kredit. Hårsvallet är hårdsprejat och läppstiftet på plats också till vardags. Som pricken över i har hon låtit dra ut alla sina tänder och fått ett bländande (om […][...]

I början av 2000-talet turnerade Lo Kauppi med en pjäs om sitt liv, om ätstörningarna, den alkoholiserade fadern, det egna drogmissbruket och om vägen mot något annat. Den hette Bergsprängardottern som exploderade och blev också en bok. Jag såg pjäsen och blev helt golvad, läste boken och tyckte inte alls att den var lika bra […][...]

Jag har haft ynnesten att följa kriminalinspektör Malin Fors sedan hon för allra första gången dök upp i Midvinterblod 2007. Sedan dess har vi dejtat ungefär en gång om året, och det kan anses som ofta när det gäller en välskriven bokserie. Malin Fors har blivit som en vän över åren. Den där jobbiga vännen […][...]

Under en period hade man som läsare av Dagens Nyheters nätupplaga möjlighet att få chatta med nyhetsaktuella personer. En gång frågade jag till exempel Nationalmuseums dåvarande chef vilket som var det dyraste konstverk han hade hemma. ”Sin son” svarade han lite slugt. På samma sätt passade jag en annan gång på att fråga DN-krönikören Johan […][...]