Rakel har en hemlighet. Den är så stor och svår att hon inte ens känner att hon kan prata med sina kompisar om den. Inte med Nour, mamman hon inte längre kallar för mamma heller. Nour har en ny familj nu, på en ny ort.
Och mamma Tove, ja, det är ju mamma Tove hemligheten handlar om.
Att Rakel har två mammor är ingenting som direkt diskuteras i Lisa Brobergs debutroman för mellanåldern. Det är liksom inget särskilt med det. Inte heller med att Rakel blir tillsammans med Amina. Det är inte könet som spelar roll, utan relationerna i sig.
Som att mamma Tove dricker för mycket. Inte jämt. Men tillräckligt ofta för att rädslan alltid ska finnas där: Var är hon nu? Varför är hon sen? Tänk om hon gör sig illa? Tänk om någon får veta? Och inte minst: Vad kan Rakel göra för att mamma ska dricka mindre? Vara snällare? Inte bråka om kalaset mamma glömmer förbereda eller filmkvällen hon sover bort?
Rakel bor på Söder i Stockholm, och ofta passerar hon och hennes kompisar missbrukarna som hänger på bänkarna i allén.
”Tror du att de kommer sitta där tills vi blir vuxna?” frågar Tanja mig och kastar bollen åt mitt håll.
Jag fångar den.
”Tänk om de har barn”, säger jag medan jag känner med fingrarna över den skrovliga ytan.
”Klart de inte har”, säger Sabine och ser på mig som om jag vore konstigast i världen.
”Nej, såklart inte”, håller Tanja med. ”Sådär mycket skulle de inte dricka om de hade barn att ta hand om, fattar du väl.”
”Nej, det förstås”, svarar jag och känner att jag inte alls är sugen på att spela någon basket längre.
Det verkar så enkelt för kompisarna, men för Rakel är det ju inte det. Inte alls så där svartvitt som när man bara ser alkoholister på håll på en bänk. Kan man vara både alkoholist och världens bästa mamma? Åtminstone så länge man är nykter?
Det här är en viktig och inkännande bok om hur det är att ha en anhörig som missbrukar, men också om vänskap och om lättnaden i att inte vara ensam om problemen. Den bör läsas både av den som själv har missbruk i sin närhet, och av den som inte har det – så att vi kan komma bort från föreställningarna att det går vattentäta skott mellan de där människorna på bänken och oss andra. För fullt så enkelt är det ju inte.
Publicerad: 2021-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2021-10-16 23:30
Inga kommentarer ännu
Kommentera