Humlan Hansson är elva år och går i 5C. Hennes bästis Nour går i parallellklassen. Så var det i alla fall tills nyligen. När Humlan kommer tillbaka till skolan efter att ha haft vattkoppor i två veckor har allting vänts till en KATASTROF. För bästa kompisen Nour har börjat vara med hästtjejerna istället. De galopperar över skolgården i bara trosor, skrattar och gnäggar.

Humlan Hanssons faster Fanny är konstnär, precis som Humlan ska bli när hon blir stor. Hon gillar henne jättemycket men resten av släkten tycker bara att faster Fanny är jobbig. När hon läggs in på något som heter Vuxenpsyk hälsar Humlan regelbundet på i hemlighet.

I skolan blir allting värre. På rasterna stänger hon in sig på toaletten för att slippa allt jobbigt. Vilket resulterar i att hästtjejerna ger henne öknamnet Skitungen, som snabbt sprids. Till och med Töntligan, med fnasiga Josefin som pratar så tyst att det inte hörs, anammar det.

Dessutom har hon Vanten i hasorna. Han som är rädd för precis allt, luktar svett och vill bli ihop med Humlan. Och hemma finns mamma med sina suckar. En gång när Humlan hjälper sin mamma att rensa på vinden hittar hon kanske orsaken till mammans suckar?

Humlan Hanssons hemligheter är en ljuvlig historia. För mig innebär den även stor igenkänning från min egen skoltid i den åldern. Att få dyka in i Humlans superhemliga dagbok är en ynnest. Jag bländas av den filosofiska tonen som berättelsen genomsyras av. Alla listor som listas på alla möjliga teman, till exempel ”Psykiska sjukdomar jag inte vill ha”, ”Saker farfar har berättat att man kan dö av” och ”Hemligheter jag bara har berättat för Nour”.

Det är såriga teman som behandlas, utanförskap och psykisk ohälsa. Men det blir aldrig nattsvart och hoppet skimrar genom historien. Jag får vibbar från Barbro Lindgrens författarskap både vad det gäller berättelsen och illustrationerna. Ester Erikssons naivistiska, vildsinta bilder i svart förmedlar både mörker, lekfullhet och närvaro.

Språket är direkt och tonen griper an direkt. Att det är en dagbokstext gör att jag tror på Humlan, och lider med henne när tillvaron går henne emot. Det känns äkta och som jag skrev i början av texten har jag haft mycket av Humlan i mig som ung och antagligen skramlar hon omkring i min själ fortfarande.

Humlan Hansson är en lösningsfokuserad unge. Hon grubblar mycket på hur hon ska få alla att må bra, inklusive sig själv. Mycket gömmer hon inom sig själv, men tackolov skriver hon av sig i sin dagbok. Så jag är inte orolig för henne. Hon kommer att gå långt.