Det är någon gång för länge sedan i en obestämd stad. Bröderna Sem och Immer är i tioårsåldern och arbetar hårt med att polera nysilver. Deras fostermor har tagit hand om dem enbart som arbetskraft och de får varken leka eller äta sig mätta och om de slarvar får Sem, som är den äldre, stryk med en käpp.
En kväll träffar de en råtta, som lovar dem guld och gröna skogar, eller i alla fall sidenpyjamasar och leksaker, om de följer med honom till drottning Indra. Immer lockas men Sem anar oråd. Kvällen slutar dock i katastrof och så beger de sig genom en grävd tunnel till Lindormars land. Där finns ett märkligt slott med en tjänarstab av förtrollade djur och en drottning som så länge önskat sig ett litet barn. Lyckan är total men det är ändå något – mycket – som inte stämmer och Sem får mycket att fundera på.
Det handlar om sagovärld och sagotid, såväl i den mer realistiska inledningen som i fortsättningen, om arketyper såväl i persongalleri som omständigheter. Det är minnet av de döda föräldrarna och glappet mellan den lycka som fanns och den misär som råder nu som är förutsättningen för det som komma skall. De är de två pojkarna, den äldre som tar hand om den yngre, och hur syskonkärleken sätts på prov. Och det är kampen mellan ont och gott, eller snarare mellan att göra ont och göra gott.
Det finns dock den ytterligare komplexiteten i att det inte är så lätt att avgöra vad som är vad. I alla fall inte om man börjar fundera över det. Är man ond om man följer sina instinkter och sina drifter? När är våldshandlingen ett brott och när är den ett hjältedåd?
Något liknande är det med de förmänskligade djuren som slits mellan sina ursprungliga egenskaper och det som nu förväntas av dem och hur de hanterar detta. Här problematiseras det generiska rättfärdigandet av sagans grymhet och även om det är självklart vem man håller på som läsare får man sig ändå en tankeställare.
Göra det lätta eller det rätta? Och vad är egentligen rätt?
Jag tyckte väldigt mycket om Frida Nilssons förra bok, Det tunna svärdet, och hade höga förväntningar som inte riktigt infriades den här gången. Samtidigt – om en barnbok får en att tänka på Astrid Lindgren och Elsa Beskow ska man väl inte klaga?
Publicerad: 2020-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2020-10-25 22:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera