Recension

: Mio, min Mio
Mio, min Mio Astrid Lindgren
2020
Rabén & Sjögren
8/10

Kampen mot järnklon

Utgiven 2020
ISBN 9789129717211
Sidor 145
Först utgiven 1954
Illustratör Johan Egerkrans

Om författaren

Roine Karlsson
Fotograf: Roine Karlsson

Astrid Lindgren (1907-2002) är en av våra mest folkkära författare. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Mästerdetektiven Blomkvist, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och många, många andra har lästs av generationer barn över hela världen och dessutom gett upphov till en rad filmer och tv-serier. Själv mottog Lindgren en rad priser och utmärkelser och sedan 2002 delas ALMA-priset, världens mest prestigefyllda barnbokspris, ut till hennes minne.

Sök efter boken

Ilon Wiklands illustrationer är intimt förknippade med många av Astrid Lindgrens berättelser. Det är inte ett samband man utmanar i första taget. Samtidigt behöver kanske berättelser nya kostymer för att tala till nya generationer av läsare.

När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev jag exalterad. Jag tycker väldigt mycket om Egerkrans monster och inte minst nordiska mytologiska gestalter, och kombinationen med Lindgrens mörka saga om den onde riddar Kato i sin borg kändes kongenial. Och det är den. Särskilt när illustrationerna får breda ut sig över hela sidor med sina suggestivt mättade färger.

Vad jag önskar är att de fått ta änne mer plats. Ska man anpassa till nya läsare så är mer bildunderstöd en bra väg att gå – och nog hade Egerkrans (eller förlaget, eller vem det nu är som bestämmer) kunnat våga sig på lite mer egna tolkningar av berättelsen? Här finns detta framför allt i en bild, som slår mig. Det är när fosterbarnet Bosse förs bort från sin bänk i Tegnérlunden, för att bli kungasonen Mio i Landet i Fjärran. Han har räddat en ande ur en flaska, och anden som för honom med sig ovan molnen ser i Egerkrans tolkning minst sagt ut som en ängel.

Bilden knyter an till en tolkning – Lina nämner den i sin recension av en tidigare utgåva – som närmar Mio, min Mio till Bröderna Lejonhjärta och sagolandet där – ett slags himmelrike dit man kommer efter döden. Dör Bosse, precis som Jonatan och Skorpan? Men vad är det i så fall för himmelrike de kommer till, där ondskan och kampen mot den spelar en så central roll? Är det någon sorts skärseld?

Ja, så där kan man ju hålla på och tolka. Men man kan lika gärna strunta i det, och bara njuta av sagan om man känner för det. Mio, min Mio är närmast en grundkurs i sagoberättande, med sina poetiska upprepningar och klassiska sagoelement. Här finns bortrövade barn, goda föräldrar, modiga vänner, förtrollningar, magiska föremål, hjälpsamma främlingar och inte minst hjälpsam natur. Naturskildringen är faktiskt något som ger berättelsen en särskild skärpa i nutiden, tänker jag. Träden, bergen, sjön och jorden verkar avsky den som förstört dem med sin förorenande ondska. För ja, det finns ju en superskurk här också, den genuin läskige riddar Kato med sitt hjärta av sten och sin klo av järn.

Det blir en kamp mellan gott och ont, ja, men själv är jag en olydig sagoläsare, kan man kanske säga. Jag skulle vilja veta så mycket mer, som om Mios fader konungen aldrig försökt slå tillbaka mot den onde riddaren som terroriserar hans undersåtar? Vilka är spejarna egentligen, Katos entoniga följare? Vad hände egentligen med Mios mamma? Och vad har den mystiska tant Lundin i fruktaffären på Uppsalagatan egentligen för anknytning till Landet i Fjärran?

Ja, så där kan man hålla på, och det gör jag.

Ella Andrén

Publicerad: 2020-12-22 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-20 17:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8324

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?