Recension

: Bröderna Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren
2015
Rabén & Sjögren
9/10

Människor behöver sagor

Utgiven 2015
ISBN 9789129688313
Sidor 249
Först utgiven 1973
Illustratör Ilon Wikland

Om författaren

Astridmduva_JacobForsell2
Fotograf: Jacob Forsell

Astrid Lindgren (1907-2002) är en av våra mest folkkära författare. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Mästerdetektiven Blomkvist, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och många, många andra har lästs av generationer barn över hela världen och dessutom gett upphov till en rad filmer och tv-serier. Själv mottog Lindgren en rad priser och utmärkelser och sedan 2002 delas ALMA-priset, världens mest prestigefyllda barnbokspris, ut till hennes minne.

Sök efter boken

När jag läser om Jonatans död sitter jag bland folk, på ett tåg, men det spelar ingen roll. Jag börjar gråta ändå. Det är något med skolfrökens minnesord i tidningen som är så outhärdligt. Och att vi redan här, på sidan 16, känner i märg och ben hur mycket Jonatan betyder för huvudpersonen Skorpan.

Skorpan, som mest ligger i soffan och hostar hela tiden. Varken är med om äventyr eller är särskilt högt aktad hos sömmerske-mammans kunder. Jonatan är storebror, blond, ofattbart vacker men framför allt en helt osjälvisk människa som inte tvekar att ta sin dödssjuke bror på ryggen och rädda honom från det brinnande huset. Och därigenom offra sig själv. Det skulle kunna vara ett pekoral. Men i Lindgrens enkla språk blir det direkt drabbande. Det är återkommande hur hon med små, till synes så enkla medel, lyckas beröra så mycket.

Bröderna Lejonhjärta är en saga om den starka kärleken, och beroendet, som kan finnas mellan syskon. Det är också en utvecklingsberättelse, där Skorpan övervinner sina rädslor och växer som människa. Inser att ibland måste man göra saker man inte riktigt vågar. För ”annars är man ingen människa”, som Jonatan säger,”utan bara en liten lort”.

Efter döden kommer man till Nangijala, där det ”ännu är sagornas och lägereldarnas tid”. Där blommar körsbärsträden, det finns en egen häst (och kanin!) i stallet och väntar. Och om benen tidigare varit krokiga och omöjliga att gå på, så kan Skorpan nu både springa, rida, dyka och simma i den vilda bäcken. Allt, nästan allt, blir alldeles underbart. Nästan allt… För i Nangijala finns också de onda sagorna. I Törnrosdalen, som ligger precis intill Körsbärsdalen, är det svält och sorg. Där härskar Tengil och hans svarta soldater. Och han har Katla!

När jag var liten var jag livrädd för Katla. Detta är förmodligen inget jag var ensam om. Och när jag nu läser om Bröderna Lejonhjärta kommer en förklaring till varför detta vidunder blir så himla läskigt. Visst bidrar Ilon Wiklands mörka illustrationer. Men framför allt gör Lindgren en Hajen. Det vill säga hon väntar med att visa monstret. Länge är Katla bara ett hotfullt namn, som Jonatan inte vill berätta vidare om (”för då kan du inte sova inatt”). Och sen kommer det, när nästan hälften av boken har lästs: ”Och då, i det ljuset, såg jag Katla. Jag såg Katla.”. Här måste jag inflika ett litet klagomål: den första illustrationen av Katla bör komma precis efter det citatet, tycker jag. För extra trumvirvelseffekt. Nu ligger den aningen, bara aningen fel. Bakläxa, redigerare!

broderna lejonhjarta 2

Det slår mig hur aktuell den här boken fortfarande känns. Sorgligt nog, ska det aldrig ta slut på tyranner och envåldshärskare? De tröga Tengilsmännen, visst känns de igen. De som har tappat bort sitt kritiska tänkande och är beredda att göra allt för sin ledare. Och förrädare, som är beredda att ange människor om det kan ge dem en plats högre upp i hierarkin, framför frihet för många. Och bland de människor som vi klassar som goda i romanen: hur synen på vad som bör göras förstås skiljer sig åt radikalt. Nyckelreplikerna när Jonatan pratar med Orvar, Törnrosdalens frihetskämpe, om att befria dalen från Tengilsmän, det vill säga döda dem, får det fortfarande att kvittra i mitt bröst av lycka och rörelse:

”Men jag kan inte döda nån”, sa Jonatan, ”det vet du, Orvar!”
”Inte ens om det gäller ditt liv?” frågade Orvar.
”Nej, inte ens då”, sa Jonatan.
Orvar kunde inte förstå det och knappt Mattias heller.
”Om alla vore som du”, sa Orvar, ”då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!”
Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Astrid Lindgren ställer sig hela tiden på godhetens sida. Det skulle kunna bli outhärdligt präktigt, men jag tycker aldrig det blir det. Mycket tack vare tempot, som i den här boken hålls väldigt högt hela tiden. Knappt har Skorpan kommit till Körsbärsdalen och njutit av det, så får vi veta om Sofias duvor och att det finns faror som lurar. Och sen läggs berättelsen upp, med spänningsmoment och läskiga passager, varvat med Skorpans glädje över att kunna vara ute i friska luften och uppleva saker. Om något kan jag tycka att det ibland dyker upp lösningar lite för enkelt, utvecklingar som känns icke trovärdiga. Och samtidigt var det inget jag tänkte på som barn. Och detta är, även om vuxna också kan uppskatta den, i första hand en saga för barn. Om än en stundtals otäck sådan, som lämpar sig bäst för högläsning (och så bra den lämpar sig för det! Jag läser stora delar av den högt för mig själv och myser, bara för att jag kan. Minns mammas röst, minns Lindgrens egen röst).

I filmen var sista striden en vanlig krigsscen, där soldaterna och befolkningen stormade mot varandra på en äng. Lite som Braveheart, om än mer tillrättalagt familjefilmsanpassat. I boken är perspektivet hela tiden troget Skorpan. Och Skorpan får inte vara med i sista striden, han är för liten. Han ser allt genom fönstret, i tryggt förvar. Det ger en annan blick på krigandet, och jag tycker väldigt mycket om den blicken. Återigen tar Lindgren ställning mot krig, mot dödande. Hon presenterar striden som en nödvändig lösning, men är samtidigt noga med att fokusera på grymheten i den.

broderna lejonhjarta 1

Människor behöver sagor, tänker jag. Och Astrid Lindgren var en politisk krutdurk under sagotantsytan. Det kom fram tydligt i SVT:s fina dokumentärserie förra året. Katla och lindormen Karm kan liknas vid bolsjevismen och nationalsocialismen, berättades det där, ”två skräcködlor i kamp med varandra” som Lindgren skrev i sin Krigsdagbok. Även den grymma utsållningen av invånare i Törnsrosdalen som ska skickas till arbetsläger känns förstås igen från verkligheten. Det är ett bra sätt att berätta om svåra saker så att även barn kan ta del av det. (Även om jag tycker att just lindormen är en överlastning som lätt hade kunnat plockas bort. Det räcker med ett monster.)

Men det var inte främst det politiska som väckte uppmärksamhet när boken kom (1973). Istället hette det att Lindgren förespråkade självmord. Jag funderar över det också när jag läser. Hur de två bröderna tycker så mycket om varandra att de hellre dör båda två, än att den ene lever utan den andre. Lösningen att dö presenteras som en transport till en annan värld, där allting är bättre än den de lever i nu. Kan det kallas att glorifiera? Jo. Det kan det nog.

Men bokens tema är inte detta. Bröderna Lejonhjärta handlar i första hand om viljan att slåss för en bättre värld, för alla. Det är en saga om hjältemod och att övervinna sina rädslor, om att alltid välja kärleken. Där kontentan blir hellre tillsammans än ensam.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-10-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-29 17:56

Kategori: Recension | Recension: #6331

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?