Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789129688306 |
Sidor | 177 |
Först utgiven | 1954 |
Illustratör | Ilon Wikland |
Han färdas genom dag och natt
Redan första kapitlets titel sätter tonen för denna saga, som språkligt i särklass är en av de finaste ur Astrid Lindgrens produktion. Den handlar om Mio, som egentligen heter Bosse, eller Bo Vilhelm Olsson. Han försvinner en vinterkväll från en bänk i Tegnérlunden. Hur det går till vet ingen, annan än han själv. Men det involverar fantastiska saker, som en ande i en flaska, ett förgyllt äpple, den vackraste rosengård man kan tänka sig, och en far som är allt man kan önska sig och mer därtill. Konung! Min fader konungen. Som är långt ifrån den slusk tant Edla och farbror Sixten skrämt sitt förhatliga fosterbarn med.
En vuxen tolkning av Mio min Mio, som jag tack och lov fick mig till livs först i vuxen ålder, är den att Bo Vilhelm Olsson i själva verket dör på den där parkbänken, och att sagan sedan handlar om hans liv i ett himmelrike, som en långt mer upphöjd varelse än den han tilläts vara på jorden. Jag tyckte det lät fruktansvärt när jag hörde det. Som att få höra, och också inse, att tomten inte fanns. Men det är inte så fel, visar det sig. När jag nu läser boken med de glasögonen på, dyker det upp detaljer som jag upplever som starkare av den läsningen. Otroligheter som att bästa kompisen Jum-Jum påminner om jordkompisen Benka, att konungafadern i själva verket påminner om Benkas pappa; den fadersgestalt Bosse hade i livet, att en farmor påminner om tant Lundin och att varenda hus påminner om ”ett sådant hus man ser i sagorna”, knyter an till ett berättargrepp jag sett i till exempel Tillbaka till framtiden-filmerna. Eller den där teveserien som gick när jag var liten, om en kille som hamnade i koma och i drömmen umgicks med folk som var ungefär som hans vänner, folk som var ungefär som hans fiender, bara lite mer flippade. Det följer helt enkelt ett mönster, som skapar en slags parallell verklighet. Tillför en surrealism som kittlar, och sätter extra fokus på att detta är just en saga.
Vilket kan behövas. För Mio min Mio är stundtals en riktigt läskig saga. Med svarta vindlande trappor, tyst mörker och spejare med vassa spjut i natten.
En annan sak som förstärker sagotemat är just det vackra språket, som får mig att vilja läsa högt eller åtminstone mumla fram meningarna, boken igenom.
Varför hade trädet räddat oss, det förstod jag inte. Var det kanske så att hela Döda skogen hatade riddar Kato och gärna ville hjälpa den som kom för att strida mot honom. Kanske det där döda trädet en gång hade varit ett friskt, ungt träd med många små gröna blad som susade när vinden spelade genom grenarna. Det var väl riddar Katos ondska som hade dödat och frätt bort dem. Jag tror inte att träd någonsin kan förlåta den som har dödat deras gröna små blad. Det var nog därför det här trädet ville hjälpa den som kom för att strida mot riddar Kato.
”Tack, du snälla träd”, sa jag, när vi kröp ut ur den ihåliga stammen.
Men trädet stod där tyst och dött och svarade inte.
Precis som i Körsbärsdalen är allt inte underbart och lyckligt på Gröna ängars ö. Snart märker Mio att i stort sett alla har förlorat någon. Och det är den hemske riddar Kato, han som man knappt kan nämna vid namn (då dör rosorna och de vita fåglarna gråter blod), som har rövat bort dem. Alla de förlorade barnen är nu förvandlade till svarta sorgsna fåglar, som flyger över sjön och klagar. Endast en utvald, en son av kungligt blod, kan korsa Dunkla skogen mot Landet Utanför, för att strida mot riddar Kato och på så sätt rädda de förlorade själarna.
Pojkar som tillåts vara svaga är minst lika viktigt som flickor som tillåts vara starka, skriver jag i min anteckningsbok. Det framhålls ofta hur Astrid Lindgren slog ett slag för en ny flickroll, men sällan har jag hört det jag tycker blir tydligt både här och i Bröderna Lejonhjärta. Att pojkar får vara svaga, och på så sätt bryta mot mansrollens förväntningar.
Visst är utvecklingen i Mio min Mio, som i mångt och mycket är en Sagan om ringen för barn, den om en osäker vekling som kämpar sig fram mot självsäker riddare. Men precis som Skorpan är Mio full av rädsla, berättelsen igenom. ”Allt var förbi”, kvider berättarrösten uppgivet, gång på gång.
Än hade de inte sett oss, men snart skulle vi ha dem över oss, och sedan var allt förbi. Jag skulle aldrig få strida mot riddar Kato. Och redan nästa natt skulle Eno höra två nya fåglar flyga över sjön och klaga.
På sin väg mot riddar Kato möter Mio, och vapendragaren Jum-Jum, flera spännande karaktärer. Det finns olika sätt att förhålla sig till en ond envåldsriddare. Eno har nästan tappat förståndet av rädsla, och lyssnar hysteriskt, viskar istället för att prata, i vild skräck att spejarna ska höra vad han säger. Medan Svärdsmidaren är vild av ilska i sin håla, och ryter riddar Katos namn så att det skallrar i berget. Spejarna skiljer sig mot Bröderna Lejonhjärtas Tengilsmän. Där de var tröga och rent av lustiga i sin dumhet, är spejarna ansiktslösa, namnlösa. De pratar i ramsor, de upprepar sig entonigt som vildvittrorna i Ronja Rövardotter, och är lika iskalla och läskiga i sin framtoning.
Å, vad jag gillar att jag är så indoktrinerad av Astrid Lindgrens sagovärld att jag läst in mitt eget liv där också! I Mio min Mio är Brunnen som viskar sagor om natten min farfar. Som alltid mindes alla gamla skrönor om folk som levt i bygden. Alla gamla sånger som spelats i radion i en annan tid. Alla ord som blivit danska, nu när gammelskånskan blivit försvenskad.
I vår Mio min Mio-bok hemma, som mamma läste för mig när jag var liten, hade Svärdsmidaren lila hår. För det tyckte jag att han skulle ha. Och mamma hade hjärta nog att låta mig måla i mina favoritböcker. Det är roligt att se idag, jag tänker att Astrid Lindgren hjälpte till att skapa en längtan efter kreativitet hos mig. En vild anarkistisk känsla av att det var fritt fram, som jag genast anammade. En parentes i recensionen. För jag tycker att recensioner av barndomsböcker kan få handla om den egna barndomen lite också.
Jo, för om jag säger att det är så. Då är det så.
Mio min Mio blir som sagt stundtals väldigt läskig och mörk. Lindgren visar hur en tyst dörr kan vara så mycket hemskare än en gnisslande. Och vi har trots allt att göra med ett hjärta av sten. Och en klo av järn. Och inte minst en omgivning som är kusligt levande; ibland är träden på ens sida. Men lika ofta kan bergväggarna förvränga ens rop till kusliga viskningar.
Det är ett snyggt grepp att låta konungafadern finnas med som en röst i Mios huvud, någon han ständigt återvänder till och finner kraft hos. Liknelsen med Bibeln är ju inte heller långt borta, och min fader konungen blir liksom aldrig riktigt en man av kött och blod ändå. Kanske fungerar han allra bäst så här, i retrospektiv.
Ja, en Sagan om ringen för barn, det var min kompis Nils som sa det till mig för inte så länge sen. Det gjorde mig också arg. Skulle min Astrid ha stulit? Och likheterna är slående när jag läser med de glasögonen på. Det stora ögat som stirrar ut över sjön. Den utvalde som med sin vapendragare ska ta sig igenom ett gäng strapatser för att slutligen komma till en sista strid. Osynlighetsmantlar och jordhålor. Svarta spejare och bröd som mättar hunger. Men jag vill faktiskt vara lite djärv och kontra med att Mio min Mio läser jag gärna många gånger om, och smakar av språket med silversked. Men Tolkiens ringsaga har jag aldrig orkat mig igenom, det är sant. För många utvikningar om folkslag, för ogenomträngligt och segt. För mycket krig. Nej, i så fall var det en bra stöld.
Kanske bidrar det att filmen (utöver den vackra titellåten signerad Björn och Benny) var en flopp av dåliga effekter och taskig dubbning, och bör vila i glömska. Det låter boken vara bok, och berättelsen växa fram fritt i huvudet, med bara Ilon Wiklands mörka illustrationer som stöd.
Det började skymma. Över hela rosengården kom det som en mjuk, blå dimma. De vita fåglarna tystnade och sökte upp sina bon. Silverpopplarna tystnade också. Det blev alldeles stilla i rosengården. Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans, och jag fick för mig att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så att det gjorde ont.
”Nu kommer aftonen och natten”, sa Jum-Jum. ”Jag måste gå hem.”
”Nej, gå inte”, sa jag, för jag ville inte vara ensam med den där underliga sången.
”Jum-Jum, vem är det där”, sa jag och pekade upp mot den svarta fågeln.
”Jag vet inte”, sa Jum-Jum. ”Jag brukar kalla honom för Sorgfågel. Bara för att han är så svart. Han kanske heter något helt annat.”
”Jag tror inte jag tycker om honom”, sa jag.
”Jag tycker om honom”, sa Jum-Jum. ”Sorgfågel har så vackra ögon. Godnatt, Mio”, sa han och sprang.
Publicerad: 2015-10-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-29 17:46
2 kommentarer
Mio min Mio och The Fellowship of the Ring kom faktiskt ut samma år, så det är troligen bara en ren slump att det finns några likheter.
#
Wow ja, det har du ju rätt i! Oproffsigt av mig att inte kolla upp detta. Tack.
#
Kommentera