Bullerbyn. Drömmen om det Sverige som en gång fanns, ett nostalgins centrum i svenska hjärtan, svenska själar. Nanna Johansson gjorde en så bra satir på det för ett par år sedan, hur gräset var grönare och stugorna rödare förr, och så är det i Bullerbyn. Somrarna är somrigare och jularna juligare. Utsnitten ur livet på gårdarna där allt är en lek för barnen – och är det inte en lek kan man göra det till en lek, eller något spännande. Mestadels är det sommarlov (somrarna var längre förr!), eller någon av årets helger. Mestadels är barnen lediga från den skola de ändå går i och föräldrarna upptagna med sitt, som naturligtvis är fallet när gårdar ska skötas, djur ska tas om hand, ängar slås och åkrar sås.

De sex barnen (som sedan blir sju men Kerstin räknas ändå inte riktigt, enligt Lasse är hon bara ”en halv mänska”) leker och lever. De tycks inte vara kapabla att ha tråkigt – det är ju helt enkelt bara roligt i Bullerbyn.

Det är idealiskt och idealiserat men ändå jordnära och handfast, eftersom det inte handlar om några orealistiska händelser utan enbart om att det är de positiva stunderna som valts ut. Djuren och naturen, liksom årstidernas växlingar, är allestädes närvarande men det övriga samhället och världen på längre avstånd är i princip obefintliga. I en tidning läser Lasse att i Stockholm kostar körsbär två kronor per kilo och raskt startar de körsbärsförsäljning vid stora landsvägen – och säljer körsbär som får resa till utlandet, åtminstone i magarna på kunderna. Det avlägsna hör till de storas värld, en värld som inte ter sig särskilt lockande, eller rättare sagt ganska ointressant för Lisa.

Ett barn i barnets värld och kanhända är det den avgränsade tillvaron vi saknar mest, det är inte bara de röda äpplena och lammets lena nos utan den nästan totala frånvaron av ansvar, svåra frågor och konflikter. Ett paradis före syndafallet.

När böckerna dök upp var de något helt nytt: ett barn, den sjuåriga Lisa, var bokens berättare och skildrade tillvaron utifrån sitt eget perspektiv. Tolkningsföreträdet som hela tiden varit de vuxnas var plötsligt utbytt och en ny identifikation för det läsande barnet tog sin början. Det är enkelt och konkret återgivna händelser och tankar, någon gång funderar Lisa på sådant som känns för stort och någon gång vet hon inte om hon är glad eller ledsen – den plötsliga osäkerheten och ambivalensen i detta känns helt igenom trovärdig men är bara parenteser.

Det jag kan sakna är en känslomässig amplitud – vid ett tillfälle blir Lisa oerhört upprörd över att en lammunge kan komma att dö (det slutar lyckligt, hon blir lammets fostermor och matar honom med nappflaska) men annars är det inte så intensivt på det planet. På samma sätt är det med relationerna som tycks ha en viss distans. Kanhända är det detta spår av tidens gång som blir mest märkbart för mig. De vuxna är snälla och hjälpsamma, med det lysande undantaget skomakaren Snäll som är allt annat än snäll, men de befinner sig ändå på ett relativt stort avstånd från barnen.

Det är ofta så att pojkarna leker med pojkarna och flickorna leker med flickorna men Lisa konstaterar att när man är så få barn som i Bullerbyn måste man leka tillsammans, antingen man är pojkar eller flickor och att de flesta lekar är roligare när man är fler. Hon ifrågasätter också varför pojkarna ska få göra saker flickorna inte får, oftast med resultatet att alla får samma tillåtelse. Enkelt, konkret och självklart – i vissa sammanhang redan på 1940-talet.

Men det här handlar ju om mina reflektioner som vuxen läsare. Fyraåringen och sexåringen vill ha repris på repris, särskilt vissa kapitel (jul- och påskfirande, Körsbärsbolaget, De vises skrin och Pojkar kan inte ha hemligheter är favoriterna) och de håller förvånansvärt bra för dessa upprepade läsningar (på ett par ställen gör jag dock egna omskrivningar p.g.a. n-ordet, den andra stora och tyvärr mycket otrevliga reminiscensen av tiden de skrevs i).