Recension

: De odöda
De odöda Johan Egerkrans Johan Egerkrans (illustratör)
2018
B. Wahlströms Bokförlag
7/10

All världens onda gengångare

Utgiven 2018
ISBN 9789132201776
Sidor 126

Om författaren

Johan Egerkrans (född 1978) är författare, illustratör och serietecknare. Han har jobbat med såväl film som spel och illustrerat mer än 100 böcker. På egen hand har han gjort flera böcker om olika mytologiska väsen och gudar samt om dinosaurier. 2021 tilldelades han Elsa Beskow-plaketten för sin samlade produktion.

Sök efter boken

När Johan Egerkrans för ett antal år sedan tecknade och skrev Nordiska väsen kändes den som en del i ett uppsving för vår inhemska folktro men också som något nytt. Ett lättillgängligt uppslagsverk över nordisk folktro men samtidigt med hög ambitionsnivå. Bilderna var vackra och välarbetade, detaljerade och suggestiva på ett sätt som varit borta från barnlitteraturen och jag sjönk in i dem och även i beskrivningarna av de väsen som var nya för mig. Därefter kom Nordiska gudar, där bilderna var den stora behållningen medan texterna ibland förvirrade mig genom att avvika en hel del från de versioner jag tidigare läst.

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Saga Nordwall

Publicerad: 2021-10-31 00:00 / Uppdaterad: 2021-11-02 06:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8620

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?