Utgiven | 2016 |
---|---|
ISBN | 9789132161438 |
Sidor | 127 |
Först utgiven | 2013 |
Jag tror inte det bara är önsketänkande om jag påstår att det gått en liten våg av nordiska väsen genom litteratur och film på senare tid. Troll, tomtar, rån, älvor och gudar har dykt upp i lite alla möjliga sammanhang, och även om vi kanske fortfarande sneglar allra mest mot det stora landet i väster för våra övernaturliga inslag, så börjar vi också få upp ögonen igen för vad som kanske lurar runt den egna knuten.
Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.
Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.
Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.
Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.
Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?
Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.
Publicerad: 2017-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-20 21:04
En kommentar
Älskar denna boken!
#
Kommentera